onsdag 16 augusti 2017

Only a Kiss

Only a Kiss är om den enda medlemmen i Survivors' Club (de där som kom hem och hade överlevt Napoleonkrigen men som läkte sina skador och blev bästa vänner för livet samtidigt) som är en kvinna: Imogen Barclay, Lady Hayes. Hon har varit ganska anonym i bokserien hittills, kvinnan som liksom bara funnits där i rummet med de andra, stillsam och till synes känslolös och kall.

Men sådan var hon inte före kriget. Nej, då var hon en sprudlande glad ung kvinna som vågade vad som helst, som helst hängde med pojken på granngodset, som gifte sig med denne pojke och följde med honom ut i kriget som hans fru. Men det var det som hände där i kriget som fick henne att sluta sig. Maken var spion för engelsmännen, och blev tagen tillfånga av fransmännen och utsatt för tortyr. Imogen var med honom då och under hela tiden tills han dog. Då eskorterade de franska officerarna henne tillbaka till de engelska trupperna, som lät henne åka hem. Hon var då ett paket, mer eller mindre, någon som inte kunde tala, inte äta, inte sova. Och hon fick snart komma till Penderris, godset där de övriga "survivors" vårdades, och hon blev friskare men absolut inte den hon var före kriget.

Vad hände där i kriget, egentligen? Vi får veta, men bara lite då och då under tiden som boken och kärlekshistorien fortskrider.

För kärleken kommer till Imogen i form av Percy, lord Hayes. Den som fick den titel Imogens avlidne make skulle ha fått om han fått leva. Han dundrar in på godset där Imogen fortfarande bor kvar, och undrar burdust "and who the devil might you be?" när han får se henne första gången. Ohyfsade karl! tycker hon, och upplyser honom iskallt om vem hon är, varför hon bor där och vad hon tycker om ohyfsade karlar i allmänhet. Jojo, den kärlekshistorien kunde börjat bättre.

Eller inte. Detta är nämligen en av de bästa böckerna i serien, och förhållandet mellan Imogen och Percy är den allra bästa sortens Balogh-läsning med rappa dialoger och mycket humor. Jag tycker så mycket om detta! Dessutom slänger Balogh in ett antal malätna djur i storyn - en äldre aunt av något slag bor också på godset, och hon tycker så synd om alla hemlösa katter och hundar att hon tar dem till sig. När bistre Percy alltså surt trycker sig ner i fåtöljen (som är obekväm) framför brasan den där första dagen får han först schasa bort några katter, och får sedan dessutom finna sig i att en hund med mycket tvivelaktigt utseende fattar stort tycke för honom och följer honom vart han går.

Inte nog med det. Här finns också en äldre, kvinnlig "kusin" av något slag som också bor där. Hon hatar män. Alla män är dumma och opålitliga, och denna åsikt luftar hon så fort det går. Typ jämt. OCH det försiggår smuggling i trakten och troligen till och med inne på godset fast alla i tjänstefolket tiger som muren.

Stor underhållning. Jag tyckte så mycket om Imogen och Percy att jag inte var riktigt färdig med dem när de fått varandra och allt det där på slutet, så jag började raskt läsa sjunde och sista boken i Survivors'-serien bara för att få läsa lite till om dem. Men den boken får ett eget inlägg snart.

Titel: Only a Kiss
Serie: The Survivors' Club #6
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här

tisdag 15 augusti 2017

The Raven King

I avdelningen "bokserier jag glömde av att läsa avslutningsboken" har vi nu kommit till Kretsen/The Raven Cycle av Maggie Stiefvater. Det var alldeles för länge sedan jag läste tredje boken i serien, och det här är en typisk serie där alla böckerna behöver läsas i ett svep så att man inte glömmer personerna eller de invecklade och märkliga ting som händer. Men - min dotter gjorde just så som man ska - läste alla fyra böcker direkt efter varandra. Och eftersom vi därför hade sista boken hemma så passade också jag på att läsa den, och struntade i att jag nästan inte mindes vad som hänt fram tills nu i Henrietta.

Faktiskt gjorde det ingenting. Personerna lärde jag raskt känna igen, och det är trots allt de som är viktigast i de här böckerna. Handlingen är i det närmaste helt obegriplig, och det som jag egentligen inte begrep ett dyft av i tredje boken fortsätter i den här, men jag spände liksom bara fast säkerhetsbältet, åkte med och njöt av Stiefvaters språk och den underbara personkemin mellan Lily, Gansey, Adam och Ronan.

Hittar de äntligen the Raven King, den gamle kungen Glendower, då? Säger jag ju inte! Inte heller skriver jag något annat klargörande om handlingen eftersom det spoilar det som hänt i de tidigare böckerna (plus att jag ju ändå inte begriper på riktigt vad som händer). Men jag kan ge er några fascinerande detaljer som dyker upp i boken:

  • en flicka som helst talar latin och har hästhovar
  • en person som egentligen är trillingar
  • ett robotbi (jodå! "RoboBee")
  • olydiga händer som måste bindas fast så de inte stryper ens bästa vän
  • ett togaparty
  • tarotkort (förstås, invånarna på Fox Way hade inte blivit glada annars)
  • en hemlig auktion på magiska föremål
  • träd som äntligen har börjat lära sig tala engelska
  • en kidnappad pojke som hålls fängslad i ett mörkt hål
Har ni ännu inte gjort det: läs Kretsen! Strunta i handlingen, älska personerna och njut av språket!

Titel: The Raven King
Serie: Kretsen/The Raven Cycle #4 (sista delen verkar ännu inte ha kommit ut på svenska, hoppas den gör det snart)
Författare: Maggie Stiefvater
Utg år: 2016
Förlag: Scholastic Press
Köp den till exempel här eller här

tisdag 8 augusti 2017

Och så levde de lyckliga

Jag läste Dillons Allt jag önskade för inte så länge sedan, och i den fick jag förutom huvudpersonerna träffa Anna som jobbade i Longhamptons bokhandel, och som delade ut bokbuketter till folk och som längtade efter barn. Jag gillar det här i Lucy Dillons böcker att personer från tidigare böcker skymtar i de senare, men jag ångrar nu att jag inte läste böckerna i ordning som de kom ut (som jag ju nästan är manisk på att göra med alla böcker som ens kan anas vara i någon slags serie) - nu fick jag Annas story och happily-ever-after avslöjat i förväg för mig. Och så levde de lyckliga handlar nämligen om henne, och om hennes väninna Michelle.

Michelle lever ensam i ett radhus som invändigt ser ut som en interiör från en heminredningstidning. Det är nämligen det Michelle jobbar med - hon bröt upp från ett äktenskap och flyttade till Longhampton, renoverade raskt en lokal som tidigare sålde fisk till att bli en glassig butik för heminredning och diverse andra prylar som är vackra, och på bara två år har hon fått denna butik (med två anställda expediter dessutom) att bli glänsande framgångsrik. Jorå, i böcker händer sånt. Lokalen vägg i vägg med inredningsbutiken verkar nu bli ledig eftersom bokhandlaren där har gått i pension. Där ska Michelle sälja bäddtextilier! tänker hon... men bokhandlarens krav för att hyra lokalen är att det bedrivs bokhandel i den. Aha, tänker Michelle, kan jag väl göra men så småningom smyga in lite filtar och kuddar ändå?

Hon engagerar Anna, som hon lärde känna som nyinflyttad, och som nyligen blivit utan jobb sedan biblioteket hon jobbade på fått dra ner på verksamheten, som bokhandelsföreståndare. Och så kan spelet börja.

Vi har relationsproblemen: Anna är gift med en man som har tre döttrar sedan tidigare med sig in i boet och deras familjeliv är, ja, fullt av döttrar och deras krav. Ändå vill Anna ha ett eget barn medan Phil mest minns vaknätter och blöjor och är hyfsat osugen på fler. Michelle var gift med en polerad bilhandlare med snyggt hår och leende som hemma lade av både leende och snygghet och kontrollerade allt Michelle sa, gjorde, åt och drömde. Hon har svårt att komma ifrån honom även om hon har flyttat.
Vi har hundarna: Anna och Phil har en energisk dalmatiner som kräver mycket motion (och som heter Pongo, förstås). Michelles liv invaderas snart av en skotsk terrier vid namn Tavish, med högdraget utseende och krävande matvanor.
Och så har vi böckerna, som är speciella för denna Dillon-boken: Annas liv är böcker - i bokhandeln, på fritiden (när hon hinner) och i tankarna. Varje kapitel inleds med en liten fiktiv bokrecension av någon känd bok. Och det pratas mycket om böcker, om de ska läsas eller inte, vilka böcker som betytt något för någon, hur livet verkar vara i böckerna. Jag gillar det här väldigt mycket, och har läst många av böckerna det refereras till och blir sugen på att läsa några av dem jag inte läst. Dock suckar jag lite över att det bara, bara pratas om äldre litteratur, både för barn och vuxna. Sånt som minns från barndomens egna läsning eller som slukades när bokkaraktärerna var i tonåren. Jag tvivlar på att någon enda av böckerna som nämns är skriven efter 1998 eller så. Och visst - bokhandeln Anna jobbar i måste tydligen först sälja av sitt lager av gamla, begagnade böcker innan nya ska köpas in. Och visst - skulle det refereras till nyare böcker hade dessa referenser snabbt kanske blivit inaktuella. Men det känns lite overkligt att folk bara läser Enid Blyton eller Roald Dahl för sina barn, eller själva bara skulle läsa deckare från 40-50-talen?

Men det är en mindre invändning, och som sagt så tycker jag om de där bokliga referenserna ändå. Riktigt roligt har jag åt Annas hemliv med de tre döttrarna, varav mittentjejen Chloe kunde varit min egen dotter... :)


Titel: Och så levde de lyckliga
Författare: Lucy Dillon
Originaltitel: The Secret of Happy Ever After
Översättning: Ann Björkhem
Utg år: 2013
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

måndag 7 augusti 2017

The Summer Tree (The Fionavar Tapestry 1)

För många år sedan läste jag Tigana av Guy Gavriel Kay, och ända sedan dess har jag tänkt läsa hans trilogi The Fionavar Tapestry som är en riktig fantasyklassiker. Nu äntligen har det blivit av att jag tog mig an The Summer Tree, första boken.

I The Summer Tree börjar det hela i vår värld, på ett universitet i Toronto där fem personer går på en föreläsning, och där föreläsaren efteråt 1. bjuder in de fem på eftersnack eftersom han vill undvika den officiella festen, och 2. visar sig vara en magiker från en annan värld, åtföljd av en dvärg som är både f.d. kung och magisk källa, och 3. övertalar de fem att följa med hem till hans värld och rädda den från ondska.

Det gör de. De blir nämligen lovade att även om de är borta i många veckor kommer det bara hinna gå max någon timme i deras egen värld (ja, Narnia-style).

I Fionavar är det jobbigt. För tusen år sedan fjättrades en ondskefull halvgud under ett berg, och nu tar sig denne under stort väsen och med många ljud- och ljuseffekter loss. Hans underlings ställer till med elände i stort och smått. Dessutom lider landet av en svår torka, bara för att kungen inte ville gå iväg till The Summer Tree för att hänga sig. (ja, ja, det låter mer logiskt när man läser) Nu kommer De Fem från vår värld dit, och genast kastas de in i centrum av allting utan att ens behöva lära sig att fäktas med svärd eller hantera magi först. De får följa med prinsen i landet på en farofylld expedition redan efter någon dag, bli oraklets efterträdare, bästa vän med stäppfolkens hövdings son och givetvis blir någon tillfångatagen av Onde Bergskillens utsända minions för att av en Svart Svan Som Luktar Lik flygas till Hemska Svarta Bergsfästet där Onde Bergskillen bor. Och som om inte allt det här räckte tycker en av De Fem att det är lika bra att han knatar iväg och hänger sig i det där sommarträdet eftersom han ändå aldrig kommer att komma över att hans flickvän precis dött.

Alltså - trots att det var så många år sedan jag läste Tigana minns jag handlingen i stort från den, och framförallt minns jag slutet som var både överraskande och hjärtskärande. Men jag minns också att jag tyckte den var rätt så jobbig att ta sig igenom. Denna The Summer Tree är lite åt samma håll: handlingen är bra (trots min vingliga sammanfattning av den ovan) och karaktärerna intressanta. Jag tycker om den, och personerna, men det är ganska trist under tiden jag läser. Det är vääääldigt många människor att hålla reda på, och det är ganska torrt (hade gärna haft mer humor och snärtigare dialoger, dvs att Diarmuid (prinsen) hade fått vara med mycket mer). Ändå är jag när jag avslutar läsningen av bok 1 helt klar över att jag måste fortsätta med bok 2 och 3. Jag vet att författaren kan överraska rejält och knyta ihop lösa trådar och jag vill verkligen veta hur det går med allting i Fionavar. Onde Bergskillen kan ju inte få hålla på att ondskas vidare i all evighet, och så måste jag veta hur det går med Diarmuid och Sharra. För att inte tala om Tabor och hans... eh... flygande ponny som en slags daimon???

Titel: The Summer Tree
Serie: The Fionavar Tapestry #1
Författare: Guy Gavriel Kay
Utg: 1984 (original), 2011 (mitt ex)
Förlag: Harper Voyager (mitt ex)
Köp den till exempel här eller här

fredag 4 augusti 2017

Terms of Surrender (The Revanche Cycle, book 3)

Tredje boken i The Revanche Cycle och precis lika full av ondskefulla och komplicerade intriger som de två föregående. Jag gillar fortfarande, men kan fortfarande bli lätt trött på att folk inte kan slappna av och bara leva på utan att ständigt fundera ut bättre sätt att hämnas eller ta makten över andra människor. Nå, det är inte lätt att slappna av och börja leva vardagsliv när man som Felix Rossini, en av huvudpersonerna, har diverse personer efter sig som på olika sätt traktar efter ens liv. Eller om man som Livia plötsligt ser sig själv som världens första kvinnliga påve och tänker att det vore all idé att göra något bra av detta faktum snarare än att låta sig själv bli en bricka i de maktgalna mäns liv som omger henne. Eller... ja, här finns ett antal människor som är så intrasslade i faror och elände att de inte riktigt kan ta sig loss och bli så där värst vanliga och vardagliga. Jag kan medge det.

Den här boken har lite mer magi i sig än de två föregående böckerna. Dels har vi The Owl, häxan som vill ta över ledarskapet för den coven hon är med i, och som hjälp har sin gamla läromästare/mamma. Att denna är död sedan många år tillbaka är tydligen inget hinder. Dels har vi då påve-Livia som ju hittat en gammal begagnad häxmagibok som hon läser och testar en hel del ur (och nä, det är INTE ok att göra så, hon har hela the Owls coven efter sig men det vet hon inte)(för att inte tala om att det inte är ok med häxgrejs inom kyrkan, så kommer de på henne är det raka vägen till bålet). Livia har tyvärr vid ett tillfälle när hon var nära att dö (jo, hon blev anfallen av ett gäng ninja-liknande assassiner som har långa fingrar och är creepy) råkat uttala en åkallan av något fruktansvärt väsen som bor mellan världarna (eller något annat lika diffust). Lönnmördarna försvann raskt från scenen och ut i den där diffusa tomheten - men det där Livia åkallade drog tydligen in i henne själv och rasar nu runt i hennes kropp som någon slags läbbig cancer. Det hela är mycket oklart, men hon tar mediciner.

Hm. Jag märker själv hur himla ostrukturerat det här inlägget är. Men - kort sagt går det inte att läsa denna tredje bok utan att ha läst de två föregående, så i stället för att läsa mitt svamlande så rekommenderar jag eventuella intressenter att göra just det i stället. Winter's Reach heter alltså första boken (och då kan jag passa på att tillägga att vi får återvända till Winter's Reach i den här boken, och "borgmästaren" där har inte lugnat ner sig på något sätt alls)

Titel: Terms of Surrender
Serie: The Revanche Cycle #3
Författare: Craig Schaefer
Utg år: 2015
Förlag: Demimonde Books
Köp den tyvärr inte i Sverige, men till exempel här

torsdag 3 augusti 2017

Kärlek sökes

Jag har läst de två tidigare böckerna om Frida Fors, och gillat dem och med bägge direkt sugits in i läsandet. Det gör jag i den här också, redan från sidan ett när Fridas alldeles precis vuxne son tar sin jättestora väska och drar till Australien och lämnar henne där med ett kylskåp som helt plötsligt inte töms på ett dygn eller med en hall utan stora grusiga skor att snubbla på. Åh, jag har en son som precis fyllt 18, och den där dagen han packar sin väska och tar sin stora, drumliga, ständigt hungriga kropp och alla sina skor och lämnar hemmet fasar jag för. Den måste ju komma, förstås, men jag är absolut inte redo för den.

Men det är ju inte riktigt det den här boken handlar om, även om det är en stor del av den just det där att Frida ganska mitt i livet upptäcker att hon är väldigt ensam när bägge barnen blivit vuxna och dragit sin kos. Barnens pappa och Frida är skilda sedan ett antal år tillbaka, och han är numera ihop med en av Fridas jobb-kollegor, men hon saknar honom inte ett dugg. Snarare ömkar hon kollegan som lever med honom. Frida är inte helt säker på att hon vill ha en någon att dela sitt liv med och hon försöker verkligen count her blessings med ensamlivet: kan kolla på film mitt i natten, ingen annan som stökar till hemma, kan äta det hon vill, lägga pengarna på det hon vill... men det är tomt, det är det. Stackars rostiga grillen på uteplatsen får symbolisera: att leva ensam är att inte ha någon att grilla ihop med.

Så Frida testar det flera rekommenderar henne: att nätdejta. Kanske finns det trots allt någon där ute att grilla ihop med? Någon som hon trivs med, tycker om att prata med, någon som delar hennes värderingar och intressen? Det är ju inte som att hon måste hitta någon, men gör hon det så vore det kul och en bonus?

Jag sugs alltså in i boken direkt och bläddrar på. Det är roligt och mycket vardagsfilosofi och igenkänning. Dock kan jag bli lite irriterad på skildringarna av alla Fridas nätdejtar - det är så tydligt männen hon träffar som är konstiga på diverse vis, som gnäller om sjukdomar, har konstiga åsikter, pratar om sig själva hela tiden, har mystiska relationer, fel inställning till jobbet och allt vad det är. Frida själv är den som är så väldigt normal och jag kan sakna den andra sidans röst. Att hon träffar någon som är helt vanlig, men som stör sig på Fridas egenskaper, jobbtider eller vad det kan vara. Man är alltid två i ett förhållande.

Men bortsett från det gnaget gillar jag alltså den här boken, precis som jag gillade de två tidigare böckerna om Frida. Man behöver faktiskt inte alls ha läst dem för att ha behållning av den här - det enda är att Frida besöker den lilla orten i Småland hon gjorde sin praktik på då när hon gick sin journalistutbildning för över tjugo år sen.


Titel: Kärlek sökes
Författare: Carin Hjulström
Serie: Frida Fors 3
Utg år: 2016
Förlag: Forum
Köp den till exempel här eller här

lördag 22 juli 2017

Only a Promise

Jag tog mig an de där sju överlevarna från Napoleonkrigen igen,  som i Mary Baloghs serie The Survivors' Club en efter en hittar sina enda och rätta kärlekar samt sina happily forever after. Nu dags för Ralph, mannen med det stora ärret tvärsöver ansiktet och betitlad earl eller viscount när boken börjar. Jag minns inte exakt, och han blir ganska raskt hertig dessutom. Denne blivande hertig drog endast 18 år ut i kriget som officer, full med heroiska tankar om heder och Det Enda Rätta. Han övertalade dessutom sina fyra bästisar från skolan att följa med honom, men det tog inte lång tid innan de fyra dog och han ensam överlevde. Han såg det dessutom hända, och hann knappt återvända till England innan han upprepade gånger försökte ta livet av sig. Varför skulle han leva när alla de andra dog?

Nu lyckas han leva vidare genom att helt stänga av sina känslor - och det är därför han inte vill gifta sig även om det här med hertigtiteln som snart är hans gör att han verkligen måste sätta igång med att producera småhertigar och därför behöver hitta sig en fru. Vad skulle han kunna erbjuda henne, han som inte har några känslor kvar? (Tja, ett antal gods på landet, oräkneliga miljoner och titeln hertiginna...? Men nu ska jag inte vara cynisk)

Hos farmor och farfar hertiginnan och hertigen av InsertAdligtNamn (har tyvärr inte tillgång till boken när jag skriver inlägget) finns en tjugosjuårig kvinna som fungerar som sällskapsdam till den åldriga hertiginnan: Chloe. Ogift och bortom all räddning eftersom hon (utan att det är hennes fel) blivit inblandad i två gigantiska skandaler. Aldrig kommer hon att få någon man? Så vad har hon att förlora? Redan på sidan tolv eller nåt trampar hon bestämt fram till snart-hertig-Ralph och friar till honom. Och... han tackar ja. De gifter sig nästa dag (jepp, varför dra ut på det?) och därefter dör gamle hertigen mycket hastigt och nu har vi en nybliven hertig och hertiginna av InsertAdligtNamn som inte riktigt känner varandra och har hela boken på sig att bli kära och reda ut sina genomgångna skandaler och krigssorger och allt vad det är.

Jag gillar. Förstås. Det här är en av de romaner där Mary Balogh (som så ofta) låter personer från sina tidigare romaner vara med igen som bifigurer, och jag tycker väldigt mycket om det. Och det här med att bli hertiginna över en natt? Absolut!


Titel: Only a Promise
Serie: The Survivors' Club #5
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2015
Förlag: Berkley
Köp den till exempel här eller här