tisdag 28 mars 2017

The Liars' Key

Den andra boken i trilogin The Red Queen's War, en mellanbok som tar oss från ett så iskallt Norden-någonstans att Jal kallar kylan "fuck that"-kyla (jo, man öppnar dörren, känner kylan, säger "fuck that" och vänder om in i huset igen eftersom inget kan vara så viktigt att man måste gå ut i det där)(typisk Jalan Kendeth-beskrivning för övrigt)... till någonstans mycket varmare och långt söderut och till den där dörren Lokes nyckel (the Liar's Key alltså) är tänkt att öppna. Man kunde då tänka sig att detta skulle vara 650 sidors fantasytypiskt resande och en typisk mellanbok? Ja. Jo. De reser. Och det är en mellanbok. Men jag har haft det utomordentligt trevligt på vägen. (och har redan börjat läsa The Wheel of Osheim) som är tredje och avslutande boken i trilogin.

Jag tycker nämligen väldigt mycket om att läsa om Jalan Kendeth, prince of the Red March och sonson till the Red Queen, tillika lögnare, fegis, festprisse och andra mindre lockande beskrivningar han använder om sig själv. Visst bär han sig verkligen inte åt som han ska (hela boken börjar med en typisk Jalan-katastrof när han måste fly från Trond med jarlens soldater efter sig, och dessutom precis blivit slagen med en pall i huvudet eftersom han lyckats trassla in sig med tre (tror jag det är) kvinnor samtidigt). Men! Ju mer man lär känna denne slashasige prins, desto mer tycker man om honom. Trots att han alltid först och främst tänker på sig själv, på att fly undan alla situationer och gömma sig och att han är gnällig och tycker synd om sig själv... så är det ju ändå så att han verkligen fixar saker när det gäller. Han får det att framstå som att han råkar snubbla in i striden, att han klantar till det med vapnen eller vad det är så att han bara råkar ha ihjäl monstret/fienden/faran, att han egentligen inte alls tänkt rädda personen intill sig genom att rycka denne ur farans väg utan istället själviskt tänkt använda personens kropp som sköld till sig själv.... men gång på gång räddar han trots sin klantighet upp situationer. Gång på gång viker han inte undan och flyr utan vågar det omöjliga, ställer upp, försvarar, attackerar... och jag förstår att han nog tycks vara en annan person än den han vill beskriva sig som när han berättar sin historia.

Så jag gillar Jalan, trots alla hans fel och brister. Han är rolig! Dessutom börjar vi nu få reda på saker som hänt förut, både i Jalans barndom och när hans farmor Röda drottningen var ungefär 20 år och mycket stark (och hänsynslös) försvarar en stad mot en belägring. (Så mycket kan jag säga att det är inte på grund av någon hårfärg eller så hon har fått benämningen Red Queen.) Det gör Jalan och hela hans story och värld ännu intressantare. Mark Lawrence är skicklig på det här med hemligheter, plottwists och att låta läsaren få tänka och fatta själv. Jag gillar det så mycket!


Titel: The Liar's Key
Serie: The Red Queen's War #2 (här kan du läsa vad jag skrev om bok 1)
Författare: Mark Lawrence
Utg år: 2015
Förlag: Ace/Harper Voyager
Köp den till exempel här eller här

torsdag 23 mars 2017

Draksången

Jag tyckte väldigt mycket om första boken i serien Drakarnas öde, Stjärnstenen, om Nea och hennes kamp för att bli trodd när hon verkligen hade visioner i Stjärnsalen och ville varna alla för häxmästaren. Om att få befinna mig i Tam Tiggarpojkens värld men med mer komplexitet, om att själv veta vad som hänt med drakarna medan Nea och människorna kring henne ännu inte vet och undrar var de blivit av. Stjärnstenen slutade dramatiskt med Nea på flykt, och jag har verkligen längtat och väntat på Draksången. Nu äntligen!

Det hade nog varit bra att ha första boken rätt nyligen utläst när man ger sig på den här. Det hade inte jag, och det tog ganska lång tid innan jag kom in i den och mindes vad som hänt i Stjärnstenen. Det är nämligen viktigt att veta, eftersom det som nu händer i Draksången inte är så mycket nytt utan mest uppföljning av det som hände Nea fram tills hon flydde från Stjärnborgen. Det är inte förrän i slutet på boken när Nea och hennes följeslagare Bann efter ett antal boksidors resande och flykt når fram till Demar (Tams stad) som det börjar hända saker som känns nya. Och det är också då jag fastnar igen, eftersom Tam, Indre och magister Taftar (och drakarna) får komma med och vara viktiga för berättelsen.

Ganska mycket känns detta som en typisk mellanbok som måste knyta ihop det som hände i förra boken med det som kommer att hända i avslutande boken, och jag hade nog väntat mig mer av den faktiskt. Fler drakar, mer spänning, mer häxmästeri liksom. Nu väntar jag ivrigt på tredje boken, för det är mycket jag behöver svar på.


Titel: Draksången
Serie: Drakarnas öde #2
Författare: Jo Salmson
Utg år: 2017
Förlag: Bonnier Carlsen
Köp den till exempel här eller här

tisdag 21 mars 2017

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

I början får vi följa med Clara och Anders när de besöker Claras mamma Berit över helgen. Jag sugs in i boken direkt med alla vardagsdetaljer som så precist får oss att fatta hur Berit bor, hur inget har ändrats i radhuslägenheten sedan Clara flyttade hemifrån och hur både Clara och Anders redan efter några timmar känner sig så kvävda att de åker tillbaka redan lördag eftermiddag trots att de skulle stannat till söndagen.

När de kommit till centralen och står och väntar på tåget som ska ta dem hem ser Clara en man komma gående på perrongen, en person hon inte har sett sedan hon gick i högstadiet. Och nu hoppar boken tillbaka i tiden, och blir en skildring av Claras högstadieliv, eller främst från året i sjuan, och då när Breken började i hennes klass. Breken är honom hon som vuxen möter på perrongen som får henne att minnas tillbaka. Jag gillar hoppet tillbaka till 90-talet med mängder av tidsmarkörer och ganska rejält hård skolmiljö... ett tag. Sedan vill jag tillbaka till Claras vuxenliv för att få reda på hur hennes högstadieminnen format henne, varför hon blir så kvävd av att besöka barndomshemmet, hur mötet med Breken som vuxen inverkar på hennes liv.

Men jag får inte det. Boken stannar kvar i skildringen av Claras högstadietid i princip ända till slutet, och det gör mig besviken. Som högstadieskildring är den helt OK och hade funkat bra som ungdomsbok. Den gränslöse Breken och Claras relation är intressant, och det sociala spelet i klassen också även om jag (som ganska ofta i såna här sammanhang) tycker att lärarna får förbli rätt platta karaktärer. Men inledningen på boken får mig att vänta mig något annat, uppföljning, ihopknytande. Den känns inte färdig nu och jag har svårt att förstå vad den vill. Visst kan jag se arbetarklassperspektivet med Claras mamma Berit som inte alls kan förstå hur Clara har några ambitioner utöver att sluta skolan så hon kan få börja jobba - men även det perspektivet ropar på uppföljning av ungdomsskildringen.

Jag har läst Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här och Mamma är bara lite trött och tyckt väldigt mycket om bägge. Den här kom för mig inte upp i de böckernas klass - även om den fångar in läsaren precis så snabbt som dem och har samma fina språk och samma förmåga att små vardagsdetaljer och känslor få läsaren att känna och förstå. Jag kommer absolut att läsa mer av Sara Beischer i framtiden, men tänker att det är Mamma är bara lite trött som visar vad hon kan och som är det jag längtar efter.


Titel: Det finns råttor överallt utom på Antarktis
Författare: Sara Beischer
Utg år: 2013
Förlag: Ordfront
Köp den till exempel här eller här

måndag 20 mars 2017

Harry Potter and the Goblet of Fire

Jag fortsätter min genomlyssning (och omläsning) av Harry Potter-böckerna, upplästa av Stephen Fry. Det tar sin rundliga tid (den här tar till exempel 20 tim och 54 min...) men är värt varenda minut. Jag har lyssnat så mycket på Stephen Frys röster (ja, han gör röster när han läser vilket jag inte brukar gilla, men han gör det med så små medel att det aldrig någonsin känns fånigt eller överdramatiserat) att jag nu tycker att det är så karaktärerna i Harry Potter-världen ska låta. Ta bara herr Näslös Voldemort himself som exempel - när jag efter att ha lyssnat igenom hela boken såg om även filmatiseringen av HP and the Goblet of Fire så blev jag närmast irriterad på Voldemorts snabba och aggressiva repliker i den. Stephen Fry läser honom med mjuk, iskall och mycket släpig överklassengelska, och det är nu så han ska prata enligt mig.

Det som slog mig nu vid omläsningen/lyssningen av Harry Potter and the Goblet of Fire är hur mycket svartare den är från de tre föregående. Här kommer ondskan tillbaka in i världen på riktigt, liksom. Det är inte en avslutningsfest på Hogwarts som går i glädjens tecken, saker och ting är inte lösta och avklarade. Nej, Voldemort är tillbaka, och han har just haft ihjäl Cedric Diggory som bara råkade stå i vägen ("kill the spare"...). De vuxna vet inte hur situationen ska lösas utan står i stället lika handfallna och skräckslagna som barnen och ungdomarna gör.

Och så det här att karaktärerna utvecklas, att de faktiskt är så mycket tonåringar i den här boken! Älskar problemen Ron och Harry har med att hitta tjejer att bjuda till julbalen ("varför måste tjejer alltid röra sig i flock?" liksom), och hur pinsamt det hela blir när Patilsystrarna sitter där vid deras bord och vill dansa, medan Ron och Harry bara vill sitta och se på när andra gör det.

Två saker undrar den praktiska-Carolina-som-helt-missar-det-här-med-att-i-böcker-kan-inte-allting-alltid-vara-praktiskt-upplagt. Jag vet att det inte hade blivit mycket till story annars, och jag vet att jag inte borde fråga mig sånt här men kan inte låta bli eftersom det är så kul:
  1. Varför måste de besökande eleverna från Durmstrang och Beauxbaton komma till Hogwarts och vistas där hela skolåret??? De reser ju på magisk väg så borde inte ta så lång tid, och behöver egentligen bara vara på Hogwarts under de tre triwizards-utmaningarna + julbalen? Nu missar de ett helt skolår, och vad gör de på skolan under tiden? Deltar de i undervisningen? Går bara runt? Sitter i sin magiska vagn/skepp och spelar trollkarlarnas motsvarighet till Candy crush? Och dessutom - varför skulle denna triwizardstävling behöva stoppa all quidditchtävling och -träning under hela året? Det är ju bara två elever på hela skolan som faktiskt behöver förbereda sig på de där utmaningarna?
  2. Det verkar så oändligt besvärligt för Voldemorts trognaste och på Hogwarts insmugglade tjänare att få Harry att nå den där pokalen som är förvandlad till flyttnyckel och tar honom till kyrkogården för att medverka i Voldemorts förvandling. Få med honom i tävlingen, få honom att vinna trots att det verkar omöjligt, ständigt ha honom under övervakning... Om Trogne Tjänaren nu ändå är insmugglad på slottet - varför inte bara förvandla precis vad som helst som Harry tar i dagligen till en flyttnyckel? Tandborsten? Skorna? Trollkonstboken?
Precis som vanligt får jag tysta ner min tråkigt praktiska sida och njuta av overklighetens vedermödor och spänning ändå, och jag kommer alldeles strax att bege mig vidare till femte boken om Harry Potter. Återkommer! (fast den är ju ännu längre än fyran, så det tar ett tag)

Titel: Harry Potter and Goblet of Fire
Serie: Harry Potter #4
Författare: J.K. Rowling
Ljudbok - uppläsning: Stephen Fry
Utg år: 2016
Förlag: Bloomsbury Publishing PLC
Köp den till exempel här eller här


torsdag 16 mars 2017

The Escape

Tredje boken i serien The Survivors' Club där sju personer som på olika sätt blivit skadade i Napoleonkrigen hittar sina kärlekar och happily for ever after. I The Escape har turen kommit till Sir Benedict Harper. Han blev skjuten i kriget, och vid samma tillfälle störtade hans häst - över Benedicts ben som krossades. Läkarna ville amputera benen men han vägrade. Ingen trodde att han skulle överleva, men det gjorde han, och har dessutom lärt sig att med mycken möda och smärta faktiskt gå på sina egna ben. Dock endast med hjälp av två specialbyggda kryckor. Men nu har han ändå kommit till insikt att han hur envis han än är aldrig kommer att kunna gå tillbaka till sitt liv som officer - och vad ska han göra då? Hans lillebror har skött godset och marken som Benedict ärvde men som ingen trodde att han skulle leva för att ta över, och lillebror har fru, barn och enorm duglighet och vill liksom inte alls lämna över till storebror. Benedict känner sig mest i vägen när han haltar runt i det som egentligen är "hemma". Så han reser till sin syster.

Och det är på en äng i närheten av systerns hus han träffar Samantha. Faktiskt håller han på att ha ihjäl henne vid detta första möte - han rider, nämligen, för det går bra trots benen. Och just idag har han bestämt sig för att våga hoppa över en häck också. Tyvärr kollar han inte om kusten är klar på andra sidan häcken - och där strosar Samantha med sin fula och ouppfostrade (och älskade) hund. Häst missar kvinna + hund med hårsmån, kvinna dråsar i backen , hund skäller som en besatt och Sir Benedict Harper svär långa ramsor med ord som är helt otänkbara för en Ömtålig Ladys Öron.

Samantha tror knappt det är sant - här håller hon på att bli krossad av en häst, och karln som rider ber inte om ursäkt? I stället sitter han och svär och kallar henne "woman" (helt otänkbart, fatta...!) och tycker hon ska få sin hund att vara tyst. Och han sitter inte ens av hästen och hjälper henne upp på fötter och kollar så att hon mår bra??! Tölp!

Well, Benedict rider iväg på sitt tölpaktiga sätt, och Samantha går hem, upprörd. Hon är egentligen på rymmen hemifrån. Grejen är att hennes make dog för fyra månader sen, i skador från kriget som även han var med i, och Samantha är fortfarande inne i sorgeperioden med svarta kläder, svart slöja och allt. Hennes svägerska har kommit och bor med henne, och denna svägerska (tillsammans med svärfar) har ytterst stränga åsikter om vad en nybliven änka får och inte får göra under sin sorgeperiod. Egentligen borde hon bara sitta stilla i ett rum med fördragna gardiner. Roa sig är inte att tala om, inte heller att åka iväg på visit hos andra människor, skratta, dansa, eller ens gå ut. Möjligen en kort runda i husets omedelbara närhet. Absolut inte en längre runda ut över ängarna tillsammans med Den Där Ouppfostrade Hunden, och definitivt inte några promenader där hon kan komma i kontakt med Ensamma Män. The horror!

Därför borde det vara en omöjlighet att någon tid senare i boken återfinna Ben och Samantha på en strand i Wales? Jo. Men det här är en romance av Balogh, och då måste det hända sånt. Det här är den bästa hittills i Survivors Club-serien, med kärlek på mer lika villkor och bra story runtomkring bara kärleksgrejen. Mary Balogh kommer ursprungligen från Wales, och hennes kärlek till dess natur, språk och framför allt sång märks verkligen. Jag var tvungen att googla "welsh congregation singing" när jag läste, och börja nära ganska stor längtan efter att få åka dit någon gång.


Titel: The Escape
Serie: The Survivors' Club #3
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2014
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


onsdag 15 mars 2017

Lögnernas träd

Detta är en alldeles fantastisk bok, och kommer lätt att höra till mina bästa för 2017!

Vi har ett märkligt träd, vi har en avskydd man och vi har en flicka som heter Faith - dessa står i centrum av ett mysterium som drar åt pusseldeckarhållet trots trädet. Storyn i sig är väldigt spännande - men det är så mycket annat i den här boken som lyfter den till det där fantastiska. Det är lite svårt att skriva om alltihop utan att få det att låta som att det är för mycket, att det skulle bli splittrat. Men det blir det inte, alltihop smälts samman helt naturligt och blir aldrig komplicerat när man läser, och jag verkligen älskar alltihop.

Trädet växer om man matar det med lögner. Det låter förstås rätt övernaturligt och (tillsammans med bokens framsida) som att det drar åt skräck - men nejdå. Det här är vetenskapens tid. Det är England, det är 1800-tal precis efter att Charles Darwins Om arternas uppkomst har kommit ut och orsakat rabalder, och det här trädet måste studeras för att hitta en vetenskaplig förklaring till hur det kan fungera och finnas till - det gäller bara att metodiskt undersöka och komma fram till hur. Det här vetenskapliga tänkandet genomsyrar hela boken - allt kan studeras och förklaras! Samtidigt kolliderar det vetenskapliga tänkandet med den religiösa tron på människan som skapelsens krona, och förtvivlade människor försöker hitta "vetenskapliga" bevis (så som fossil som ska bevisa att det fanns nefilimer, dvs fallna änglar) på att det finns en mening bakom allt, att vi inte bara är en slags utvecklade apor.

Här finns en arkeologisk utgrävning, här diskuteras vetenskapliga artiklar, här finns privata samlingar av stenar, skalbaggar, skallar... jo , för det finns en doktor i boken som forskar om människoskallar, och som är fullständigt övertygad om att skallarnas form avslöjar personlighetstyper. Dessutom det att eftersom kvinnornas skallar är mindre så är de också mindre intelligenta än männen.

Och detta för mig över till kvinnorna i boken, de undanskymda, osynliga, mindre värda kvinnorna. Lögnernas träd handlar precis lika mycket om dem som om vetenskap och mysterier och träd. Kanske är det deras historia som får mig att älska den här boken så mycket? Hur det är att inte få sitta med männen när de har sina "vetenskapliga diskussioner" eftersom man ju har en så mycket mindre hjärna och inte kan förväntas förstå något. Hur det är att vara insnörd så hårt i en korsett och ha så långa kjolar att det är svårt att ta sig fram ens korta sträckor. Vilka vapen en kvinna får ta till för att kunna skydda sig när det sociala skyddsnätet brister. Hur kvinnorna genom historien glömts, hur de inte ens får stå namngivna på gravstenen mer än som "älskad, saknad maka".

Åh, jag vill säga så mycket mer om den här (och har strukit och strukit när jag kommit in på sidospår), om huvudpersonen Faith och hennes nyfikenhet och nertryckta intelligens, om hennes lillebror som är så rädd (det är hjärtskärande att läsa), om hennes mor och vad det är som får henne att göra och vara som hon är, och om hennes far som är... ja, komplex. Men jag får nöja mig med att uppmana er (möjligen kan ni se det som en direkt order): Läs den här. Läs den! Den är riktigt, riktigt bra!

Titel: Lögnernas träd
Författare: Frances Hardinge
Originaltitel: The Lie Tree
Översättning: Ylva Kempe
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här



måndag 13 mars 2017

Judas barn

Först får vi träffa Sia som lever i Leipzig i modern tid. Hon sitter och vakar över människor som ska till att dö - hon har en osviklig förmåga att veta när döden närmar sig, och hon håller de döendes hand och tröstar dem. Det blir en viss överraskning när sedan milda Sia stilla går ut från sjukhuset, slänger benet över en motorcykel och drar iväg genom Leipzigs gator i tvåhundra knyck för att i en hemlig arena i något slags lagerlokal bli till en maskerad Dödsgudinna som slåss i matcher utan regler och med tusentals följare via webcam.

Sia är inte någon vanlig person förstår man då ganska omgående. Nej - hon har levt i ett antal hundra år, och vi får hoppa tillbaka till när hon var en liten flicka som hette Jitka och levde i Serbien i det som då var Osmanska riket. Jitka lever med sin mor i några boksidor innan modern raskt försvinner och ersätts av Jitkas far som hon dittills aldrig träffat eller vetat vem han varit. Fadern heter Karol, bor ensam i en ombyggd kvarn och är forskare, rödhårig i smyg och medlem i ett hemligt sällskap som heter Cognation och som vill hitta hemligheten till evigt liv.

Jitka, eller Theresia (Sia) som hon heter i modern tid, eller Scylla som hon heter genom större delen av boken, verkar ju komma på det där med evigt liv eftersom hon kör motorcykel och slåss i Leipzig sisådär 350 år efter hon föddes? Ja. Det handlar om vampyrer. Absolut inte vampyrer som glittrar i solen eller ens är avlägset släkt med greve Dracula, utan vampyrer som de i alla tider har funnits i östeuropeisk folktro. Vampyrer precis som de i Marcus Sedgwicks De som går igen. Vampyrer av så olika många sorter och med så många namn att jag blir helt förvirrad.

Det mesta av den här boken tycker jag väldigt mycket om. Jag gillar Scylla och hennes historia, och hennes förhållande till sin far, och hur hon blir den hon blir. Sedan kan jag bli lite less på bokens partier som så tydligt vill redovisa författarens research av all denna östeuropeiska vampyrmytologi. Det blir för mycket, och tillför egentligen inte storyn någonting. Alla de sätt människor använde sig för att skydda sig mot vampyrer. alla olika varianter på vampyrer, hur de ska dödas...

Jag läste nyligen en annan bok av Markus Heitz: The Dwarves och  måste bara kommentera hur väldigt annorlunda den här är! Bättre sammanhållen story, bättre språk, mindre deus-ex-machina-lösningar, intressantare karaktärer, bättre allting faktiskt. Jag ska nog försöka läsa mer av honom så småningom.


Titel: Judas barn
Författare: Markus Heitz
Originaltitel: Kinder des Judas
Översättning: Anna Bengtsson
Utg år: 2012
Förlag: Ersatz
Köp den till exempel här eller här