lördag 21 april 2018

Finns det björkar i Sarajevo?

Jag har läst en fantastisk bok om syskon, kärlek, trasiga människor och det svåra men viktiga att få höra till. Det är vårkvällar i Göteborg, oro men ändå en hel del pirrande lycka också. Det är senaste boken av Christina Lindström, och jag skriver om den idag på Kulturkollo. Hoppa över dit och läs, vetja!

Titel: Finns det björkar i Sarajevo?
Författare: Christina Lindström
Utg år: 2018
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

onsdag 18 april 2018

Populärmusik från Vittula

Jag tyckte så väldigt mycket om att lyssna på när Mikael Niemi läste upp sin egen Koka björn att jag raskt fortsatte med den här, Augustprisvinnaren och Niemis romandebut. Jag vet att jag började läsa den då ungefär när den kom men fastnade inte. Men nu! Uppläst av författaren! Alldeles, alldeles perfekt!

Jag får höra om hur Matti växer upp i Pajala under ungefär 60- och 70-tal, blir vän med Niila, blir osams med sin syster när han olovandes lånar hennes skivspelare för att lyssna på "rosk and roll musis" och sedan blir sams med henne igen när de gång på gång spelar singeln som känns som en spark i magen. Jag får höra i detalj om de släktfejder som kan uppstå när ett testamente ska läsas upp, om hur en bastutävling går till, om hur en tonåring (också i en bastu, såklart) av sin far ska få sig till livs det Allvarliga Samtalet Om Livet och det inte alls handlar om sex och sånt som han kanske trodde (nej, utan i stället om vilka familjer man är sams med och inte sams med sedan decennier tillbaka). Om hur mycket som bör ätas på kalas för att inte värdinnan ska börja gnälla om otacksamhet. Och om hur mycket det dricks. Det dricks och det dricks och det dricks och jag mår nästan illa av att höra det bara. Spriten blir jag inte sugen på - däremot blir jag rätt sugen på att få lite handfasta exempel på alla dessa osande tornedalska svordomar.

Detta är en mycket spretande bok som fylls av episoder, löst sammanhållna av att de är olika nedslag i Mattis liv eller att de försiggår i Pajala under en viss tidsperiod. En del av kapitlen tycker jag inte alls om, de när berättandet flyter ut i lätt surrealism och något av drömsekvenser. Men de andra, de när Niemi liksom lyckas sätta allt det tornedalska på pränt - de är faktiskt helt fantastiska. Roliga, ja, men också fulla av människokärlek. Och att höra honom själv läsa om till exempel den där testamentsuppläsningen... det är faktiskt helt suveränt. Vilket språk! Det bubblar av någon slags ömsint humor, det myllrar, är fullt av knutna nävar, fylla och arga människor men ändå: kärlek.


Titel: Populärmusik från Vittula
Författare: Mikael Niemi
Ljudbok - uppläsning: Mikael Niemi
Utg år: 2000
Förlag: Norstedts
Köp den till exempel här eller här

måndag 16 april 2018

Seraphina

För ett par generationer sen slogs människor och drakar med varandra men nu lever de i en ganska vansklig fred där människor mest misstror och är rädda för drakarna och drakarna inte begriper sig på människor och alla dessa känslor de envisas med att styras av.
Drakarna i den här världen kan förvandla sig till människoform, och se ut precis som människor men ha lite problem med det sociala. (de där jobbiga känslorna och allt som hör ihop med dem). Dock måste alla drakar bära en liten silverklocka på sin axel för att människorna säkert ska veta att det är drakar i människoform de möter. (undantag: forskare vid universitetet)(jag fattar dock inte varför)

Seraphina är halvdrake. Hon borde inte få finnas, och att hon är halvdrake är en stor hemlighet. (fast det avslöjas för läsaren ganska omgående i boken, så ingen spoiler) Hennes lärare är drake, hennes far vill mest gömma undan henne, och så är hon lite kär i prinsen
som dock redan är förlovad med prinsessan (de är bara halvkusiner).

Nu stundar något stort mötesevenemang där freden mellan drakar och människor ska förnyas - men det är många som vill att allt prat om fred ska gå åt fanders, för vem vill egentligen ha förklädda drakar springande runt i stan va? Vavava? I helt oläglig tid inför detta evenemang mördas en prins (inte den Seraphina gillar), och det faktum att hans huvud blivit avslitet tyder ganska mycket på att det är de där lömska drakarna som ligger bakom. Fredsförhandlingarna ligger illa till. Och nu blir vår flöjtspelande och migränplågade unga halvdrake indragen i denna politik och detta mordutredande.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska det här, denna underbara kombination av drakar, musik (ja, Seraphina är alltså mycket musikaliskt begåvad och spelar ett flertal instrument) och en intressant huvudperson som rent bokstavligen slits mellan två världar. Men jag fastnar tyvärr inte i storyn, inte heller blir jag särskilt engagerad i karaktärerna. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför - kanske det att drakarna inte är särskilt mycket drakar i bokhandlingen? Att de liksom bara är drakar inom sig, och utåt i stället bär sig åt som lite stelare och korrektare människor, och att fokus ligger på det här med att vara rädd för det som är främmande? Det kan vara intressant att läsa, men det var nog inte det jag sökte just nu. Eller att det blir för mycket Seraphina-luskar-i-politiska-hemligheter och för lite action? Eller att Seraphinas Stora Hemlighet ju avslöjas ganska omgående i boken och att luften sen går ur? Jag vet inte, har ju läst andra böcker där drakar har människoform och ändå gillat. Jag tänker kanske att stackars Seraphinas största fel är att jag läste om henne när jag fick Obsidio i min hand, avbröt drakpartyt för den, och sedan försökte återvända till Seraphinas värld. Allt hade nog blivit sämre i jämförelse, tror jag, men den här var jag lite uttråkad av redan innan jag avbröt den för att åka ut i rymden med Illuminae-gänget. Så: dålig tajming.

Titel: Seraphina
Författare: Rachel Hartman
Utg år: 2013
Förlag: Doubleday
Köp den till exempel här eller här

fredag 13 april 2018

Pride and Prejudice - med... eh... marsvin??

Igår var jag på föreläsning på Kulturen i Lund. Paulina Helgeson pratade i nästan en timme om Vem var Jane Austen?, och det var intressant och roligt.

(och Kulturen hade nu utställningen med kläderna från de olika filmatiseringarna av Austen-böckerna - vilket innebär att även jag nu har sett The Shirt, The Shirt, live. Fatta. Stor stund.)

En sak Paulina berättade om som jag bara kände att jag behövde kolla upp för det verkade helt fantastiskt var detta:

A Guinea Pig Pride and Prejudice. 

Jag har ju sett (men ännu inte läst) den där Stolthet-och-fördom-med-zombies, och någon med sjöodjur. Men med marsvin??

Jodå. Det finns en bok som heter så. En mycket förkortad version av storyn, och så med marsvin i huvudrollerna. Här är några bilder från boken, och så nedan till och med en trailer.








Vad väntar ni på? Köp! En nödvändighet i varje människas bibliotek! Det finns även andra marsvins-böcker i serien, Oliver Twist och Romeo och Julia, och så finns det Krig och fred med kaniner (Rabbit Warren Peace). En hel värld med små ulliga ting i stora klassiker. Hade ingen aning.


onsdag 11 april 2018

Obsidio

Nu har den legat på mitt skrivbord några dagar, utläst och saknad. Jag klappar lite på den då och då och har stor separationsångest - när ska jag härnäst få läsa något så bra som den här serien som i och med Obsidio är avslutad? Och jag har något så vansinnigt svårt att få ihop ett inlägg om den eftersom orden inte räcker till. Jag tror jag gjorde slut på superlativen redan när jag skrev om bok ett och två i The Illuminae Files och nu när jag vill tok-älska den här och hylla den till månen och stjärnorna så blir "himla bra" så futtigt.

Jag älskar alltså den här serien. Totalt. Hade fasansfullt höga förväntningar inför sista delen, och oroade mig för att den ju inte kunde bli lika bra som ettan och tvåan  - men det blev den, och är den, och åh, så himla bra (där kom det...) den är.

Innan jag skriver vidare måste jag utfärda en spoilervarning: LÄS INTE VIDARE OM DU INTE LÄST ILLUMINAE OCH GEMINA! (och det ska du, om du inte gjort det!) Jag ska inte skriva mycket om handlingen i Obsidio här men jag kan inte ens skriva om karaktärerna utan att på så sätt spoila handlingarna i bok ett och två. Så du som inte läst: sluta läs nu, greppa Illuminae så ses vi i fancluben sen.

Vi är alltså på väg tillbaka till det Kerenza Kady och Ezra lyckades fly från i första boken. Det finns helt enkelt inte så mycket att välja på, faktiskt. Vid Kerenza cirkulerar den enda slags rymdfarkost som med mumbojumbo-carolinafattarinte-teknologi kan ta dem tillbaka till "riktiga" rymden, den civiliserade rymden där BeiTechs elaka soldater inte kan få härja runt hur som helst. Och med oss på väg till denna promenadseger över lede fi (som är en tränad armé) har vi några tusen flyktingar, en (1) tränad stridspilot, en kapten som egentligen är forskare i teologi (om jag fattar det rätt), några hackertjejer och en annan tjej som är duktig på att spela schack och ta på sig snygga kläder på fester. Och, ja, så en AI som i bokens början har 9% av sin ursprungliga kapacitet. What could possibly go wrong??
Och, ja just det ja: syret och maten på detta rymdskepp är beräknat att räcka till kanske hälften av alla dem som färdas med det.

Mina favoriter i allt detta är:

Artificial Intelligence Defense Analytics Network, alltså AIDAN. Denna AI vars icke-existerande-hjärta står i centrum för hela The Illuminae Files. Jag älskar alla partier där AIDAN är med. Alldeles särskilt när AIDAN är bokens monster. Och vet om det. Och funderar kring det.

(Och.... bilduppslaget som kommer efter att AIDAN säger "I know their names. I know their faces". Alltså. Wow.)

Ella Malikova, som kommer på coola alias som "Agent of Chaos", "Grand Master of Funk", "Mastah of Disastah" och annat, och som gör så vansinnigt avancerade datorintrångsgrejer - men som samtidigt är så sjuk att hon har svårt att lyfta armarna och inte orkar prata.

Kady - för att hon är fortsatt cool.

Nik- för att han också är det.

Och så gillar jag Rhys, som tillhör Andra Sidan fast har rätta attityden, och som har en frisyr som trotsar naturlagarna. Även hans kompanikompis the Duke (som hela tiden pratar om sig själv i tredje person) gillar jag.

De är så många. Det här är så bra. Och... nu är det slut. Tur att författarna skriver och har skrivit mer, både tillsammans och var för sig. Det kommer mer av Kaufman och Kristoff i den här bloggen, var så säker!

Titel: Obsidio
Serie: The Illuminae Files #3
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2018
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

torsdag 5 april 2018

Andras döttrar

2002 kidnappades flickan Elizabeth Smart i sitt hem i Utah och levde i något år i fångenskap och under vidriga förhållanden och utsatt för ständiga övergrepp hos någon fanatisk sektmänniska och dennes fru som var minst lika hemsk som sin man och som liksom stod och hejade på medan han våldtog flickan, bägge uppfyllda av någon religiös extas. Till sist hittades den kidnappade flickan av myndigheter och kunde återföras till sitt hem.

Den här boken baseras löst på hennes kidnappning. Här får vi först läsa lillasysterns minnesbild av natten när storasyster fördes bort från hemmet av en okänd man med kniv, sedan berättas vartannat kapitel i jag-perspektiv av mamman till flickorna, vartannat kapitel berättas av Julie själv, den kidnappade flickan, i återblickar till åren hon varit borta. För precis som med Elizabeth Smart så kommer hon alltså tillbaka hem, men i den här skönlitterära berättelsen har hon varit borta i åtta år i stället för ett.

Men hon verkar inte riktigt ha koll på vem hon själv är, och man anar redan i de första kapitlen att Julie heter Julie just nu, men har haft många namn och identiteter de senaste åren. Och mamman börjar alltmer tvivla på om det faktiskt är hennes egen dotter som kommit hem. Visst hinner man förändras mycket på åtta år - men mycket?

Ni som brukar läsa den här bloggen har säkert redan höjt både ett och två ögonbryn, för sådana här böcker brukar det inte skrivas om av mig. Här finns inga svärd, inga drakar, ingen romance och inga dystra framtidsvisioner. Inga kärlekstrianglar, inga talande rymdskepp. Det här beskrivs av förlaget som "psykologisk spänning", något jag i det närmaste aldrig brukar läsa. Men - det här en den bok min bokcirkel valde senast, och man ska ju vidga sina vyer ibland.

Men ungefär fyra kapitel in i boken ledsnade jag och påmindes om varför jag inte brukar gilla den här sortens böcker, eller andra som drar åt BOATS-hållet (based on a true story, även om den här bara ska vara "löst baserad" på kidnappningsfallet ovan). För visst kan det vara intressant det där med hur familjen till ett kidnappat barn mår, hur föräldrarna agerar och reagerar, hur syskon påverkas.Men för mig blir eländesvältrandet för mycket, för jäklar i min lilla låda så synd det är om Julie. Hon är med om allt, och lite till. Det övergrepp finns inte som hon inte utsätts för, och det vidriga levnadsförhållande är inte uppfunnet som hon inte tvingas leva i. Det är samhällets skuggigaste skuggsidor, det är svek och smuts och droger och våldtäkter, elände elände och lite till elände och det som i några kapitel är hemskt och vidrigt blir snabbt alldeles, alldeles för mycket. Även om jag (faktiskt) tog mig igenom hela boken var det ingen långsam läsning med eftertanke jag ägnade mig åt. Nä, det var allt snabbare skumläsning med alltfler djupa suckar. Inte min typ av bok. Inte alls.


Titel: Andras döttrar
Författare: Amy Gentry
Originaltitel: Good as Gone
Översättning: Ing-Britt Björklund
Utg år: 2017
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 4 april 2018

Endsinger

Så kom jag då till avslutningen i Kristoffs The Lotus War-trilogi. Det är den sortens avslutning som inte lämnar några lösa trådar - det är bra! Det är också den sortens avslutning som tydligen kräver att alla ska slåss, fajtas, spränga, kriga, hugga ihjäl och allmänt stänka blod, hjärnsubstans och inälvor omkring sig. Och det är... alltså, jag har väl inget emot splatter, men det kan bli lite mycket? Lite trist att läsa om så-slog-hon-honom-där-och-då-gick-han-till-motattack-si-och-hon-attackerade-så-och-då-blödde-det-så-mycket-och-då-kom-någon-annan-och-blandade-sig-i-och-ville-slåss-och-meanwhile-på-andra-sidan-slagfältet-hände-det-här.... och ja. Det är nästan alltid så att jag skumläser igenom stridsscener i böcker pga de ger mig inte så mycket, och att avsluta The Lotus War krävde strider och strider och ännu fler strider så det blev en del skumläsande där.

Det är också den sortens avslutning som inte är trygg. Skrivet av den sortens författare som inte drar sig för att ha ihjäl även viktiga karaktärer. Klart man borde ha fattat när han i sin författarpresentation säger att han "doesn't believe in happy endings"....? Men jag... nä. Jag gillar inte det här slutet. Det är ett amen-va-faaan?!-slut. Nog sagt om det, pga spoilerrisken är överhängande. Och jag tycker nog att ni bör läsa den här trilogin, det är den värd. Jay Kristoff växer från lovande till mycket bra till fantastisk, och sedan gick han ju efter Endsinger vidare till att skriva ihop med Amy Kaufman, och då går det hela från fantastiskt till nya dimensioner av bra och fantastiskt i Illuminae Files...

Så: flyger Yukiko vidare på sin åsktiger Buruu i Endsinger? Klart hon gör! Blir Kin högste ledare (First Bloom) för alla i Lotus Guild, hans "Will be" från initieringsdrömsynen han fasat för i alla år? Tja, när boken börjar och han precis har förrått sina gamla "kompisar" i gerillagruppen Kagé så lutar det väl åt det hållet, va? Finns det fler åsktigrar här i världen? Jorå. En del av dem får till och med coola rustningar utprovade åt sig, och tycker det gör dem ännu snyggare. Får Hana reda på varför hennes enda kvarvarande öga är klart rosafärgat? Jepp. Är det bra? Ja, jo, ända tills det går åt fanders.
Hur många sidor kan det sprängas på och hur många liter blod kan flyta i en bok? Jag vet inte, tappade räkningen ganska snart. Kan marken och himlen och vattnet läkas från förgiftningen? Någonsin? Hela landet verkar ju mest bestå av en giftig svart sörja vid det här laget? Och vem eller vad är Endsinger? 

Som sagt: inga trådar lämnas lösa. Svar ges. Sen om det är de svar man ville ha är ju frågan.

Jag kommer definitivt läsa mer av Jay Kristoff, hoppas han skriver många, många fler böcker!

Titel: Endsinger
Serie: The Lotus War #3
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2015
Förlag: St. Martin's Griffin
Köp den till exempel här eller här