måndag 16 oktober 2017

Gemina

Jag verkligen älskade första boken i den här serien, Illuminae, och mina förväntningar inför Gemina, bok 2 i Illuminae Files, var läskigt skyhöga. Det var knappt att jag vågade börja läsa den.

Men... typ 18 sidor in i boken, dvs några memon, mail och "domstolsprotokoll" senare kom det som sades vara inscannade sidor från Hanna Donnellys journal, "note the bullet hole, bottom right-hand corner" (enligt vidhängade "briefing note")(och på nästa sida påpekas också i en briefing note att "Yes, that's a bloodstain around the bullet hole down there")(eeehh.... får man veta varför Hannas dagbok har ett blodigt kulhål i sig?)(jadå, det får man). Och jag var säker: Så Himla Bra. Igen! Hanna Donnelly skriver inte journal, nä, hon tecknar den. (och lite kul är det att det är Marie Lu som gjort just det inslaget i den här boken) Och här är bilder på en sur tonårstjej som har hamnat i universums tråkigaste avkrok med iiiiiiiinget att göra, bara såååå tråkigt och med en pappa som nästan aldrig har tid med henne (eftersom det är han som är rymdstationen Heimdalls big boss). En ljuspunkt i tillvaron är dock pojkvännen Jackson som är såååå snygg.

Hanna ska på fest på kvällen, och har lovat sina vänner att hon ska fixa med några gram av dust för att det ska bli åtminstone lite kul. Detta dust köper hon av sin droghandlare Nik Malikov, som inte är särskilt gammal men ändå har hunnit med både det ena och det andra på sin kriminella bana. Inte mycket att välja på kanske, när pappa och farfar och hela tjocka släkten är skurkar och banditer allihop.

Sicken tur att Hanna och Nik har smugit sig undan för att smussla med droger... eftersom rymdstationen blir invaderad av Mycket Effektiva Hep-Hep-Hep-soldater under den där festen. Hänsynslösa, kalla och mordiska soldater, som skjuter ner ungefär allt de ser. Det kunde ju ge panik och spänning nog, men utöver detta kommer det också lös några slags spindelmaskliknande aliens på rymdstationen som lämnar människor som tomma skal efter sig. Och... ja, så har vi det där maskhålet i rymdstationens mitt, som är lite buggigt. Typ. För att inte tala om att stationens samtliga datorsystem verkar invaderade av något virus som sjunger efterhängsna poplåtar.

Hur hänger detta ihop med det som hände i Illuminae då? Jo, det är liksom till rymdstationen Heimdall de överlevande i Illuminae är på väg för att räddas och informera universum om attacken på den där lilla gruvplaneten Kady och Ezra bodde på. Heimdall är målet, tryggheten och lösningen... och Heimdall kan väl sägas ha vissa interna problem för närvarande.

Jo.

Jag älskade Illuminae. Jag älskar Gemina. Lika mycket. Kanske ännu mer. Det här är genialt, spännande och helt fantastiskt.

Nu är det bara att sätta sig ned att vänta. Avslutande delen i trilogin heter Obsidio och ska komma ut i mars nästa år. Mars! Nästa ÅR!? Som om inte vintern vore lång nog ändå??

Titel: Gemina
Serie: The Illuminae Files #2
Författare: Amie Kaufman & Jay Kristoff
Utg år: 2016
Förlag: Alfred A. Knopf
Köp den till exempel här eller här

lördag 14 oktober 2017

The Crimson Fairy Book, OCH The Lilac Fairy Book, OCH... allihop!

Åh, jag är så himla glad!

Jag tittade in på Projekt Gutenberg där man kan hämta hem gratis e-böcker eftersom de är så gamla att upphovsrätten inte längre gäller. Jag vet ju om att det finns, det där projektet, men glömmer det ändå oftast eftersom jag mest läser nyare böcker. Men nu var jag på jakt efter P.G. Wodehouse, och jadå, jag hittade en hel del där av honom, bara att lasta rätt in på min Kindle.

När jag var där kom jag på att jag kunde kolla efter sagosamlingar. Jag skrev nyligen ett inlägg på Kulturkollo där jag skrev om min kärlek till gamla dammiga samlingar med folksagor, och blev då sugen på att gå in i den där sagoskogen igen. Alltså kollade jag nu efter bröderna Grimms sagosamlingar på Projekt Gutenberg - och jadå, det fanns!

Hm... jag kanske skulle passa på att kolla efter alla de där som jag funnit vara de allra bästa sagosamlingarna? Andrew Langs böcker, alla med olika färger i titlarna (Den brandgula sagoboken, Den gröna sagoboken osv) som är så svåra att få tag på nuförtiden. Jag sökte... och JA! DE FANNS DÄR! Allihop!

Så nu är de allihop inlagda i min Kindle. Det kommer nu att bli en höst och vinter fyllda av folksagor för just den här bokbloggaren. Tjohooo!!


fredag 13 oktober 2017

Equilibrium

Vilken otroligt vacker bok detta är! Framsidan först, som verkligen lockar till läsning (jag kunde inte hålla mig många dagar sedan jag fick den i min hand), men också innehållet: Porto du Luando, tygmönstren, tatueringarna, beskrivningarna av maten de äter. det faktum att det är personligheter som blir kära i varandra oavsett kön... Jag läste raskt igenom och gillade den mycket även om jag har några invändningar.

Det jag först och främst gillar allra mest med boken är miljön, och alla detaljer som får Porto du Luando levande för mig. Husens klara färger, marknaderna och gatuförsäljarna, att det spelas musik överallt, karnevalen när alla verkar festa loss, djungeln utanför staden med hus på styltor och livsfarliga djur... jag är där. Det är så bra! Och språket boken igenom glimrar och flyter fram.

I centrum för all denna färg och musik står Ari, och Aris utveckling. Ari är kemist (och hur ofta får kemister vara huvudpersoner i böcker?) och en mycket duktig sådan. Klart att "välsignelsen" hjälper, välsignelsen som hjälper Ari att liksom kunna gå in och se molekylerna, hur de är uppbyggda och hur de reagerar med varandra. Men Ari måste lämna sitt kemistliv och fly hals över huvud när välsignelsen med katastrofala följder plötsligt verkar bana väg för "kraften". Den kraft som för några år sedan förstörde Aris brors liv. Och inte bara hans... även Aris liv förändrades. Ska kraften ta över Ari nu? Eller kan den bemästras? Och hänger kraften och välsignelsen verkligen ihop? Här finns en riktigt otrevlig människa som heter Janos, som Ari stöter på ganska omgående i Porto du Luando. Janos vill, måste, få veta hur det hänger ihop med kraft och välsignelse, och han skyr inga medel för att ta reda på hur. Experiment, försök på djur och människa... plus det att han verkar inblandad i all annan kriminalitet i och utanför Porto du Luando.

Kriminalitet, ja. Här finns gott om det, och smuggling, och uppgörelser mellan kriminella gäng, och konkurrens mellan olika teater/nöjesinrättningar, och så förstås kriget som hotande hänger över allt det andra. Det händer mycket i den här världen. Och det är nu vi kommer till mina invändningar: jag tappar bort kärnan med Ari, kraften och brorsan i allt det andra. Boken myllrar av fantastiska idéer, men de skriker så mycket allihop att jag inte hör det jag mest vill höra.

Det här med att alla människor är tatuerade, och att tatueringarna är kopplade till identitet och genus är en alltigenom fantastisk idé - men jag hade velat att den hade fått bre ut sig i en egen bok. Här läggs de olika tatueringarnas färger, mönster och komplikationerna det för med sig ovanpå det med välsignelse, krig och kraft och de bägge skymmer varandra. Ari är ett irisbarn - sååå intressant, men jag får inte veta så mycket jag vill om det här, det är liksom inte färdigt. Ändå blir det för mycket om det tillsammans med Aris andra utveckling.

Och jag förstår och gillar att Ari hamnar i varieté/cirkusmiljön eftersom det funkar så bra med det här med att hitta och bemästra kraften - men för mig blir det för mycket cirkus, föreställningar, inlärning av trick. Desto mer gillar jag när Ari går till sjöss och får stå och pumpa läns under en rykande storm, men fartyget och dess fascinerande besättning försvinner alltför snart i allt det andra och jag tycker det är synd. Jag som läsare har liksom investerat intresse och engagemang här som inte betalar sig, liksom när jag lär känna den intressante Nemander som sedan också i det närmaste försvinner ur handlingen.

Sammantaget är det här för mig en bok som är bra, men vars separata delar är så bra var för sig att de skymmer varandra, och som jag helst hade läst mycket mer om men i egna böcker. Så, Anna Jakobsson Lund - jag älskar det du skriver, men jag vill att du brer ut dig mer samtidigt som du kammar ut härvan lite.


Titel: Equilibrium
Författare: Anna Jakobsson Lund
Utg år: 2017
Förlag: Annorlunda förlag
Köp den till exempel här eller här

tisdag 10 oktober 2017

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det var en kille i femman som var inne och lånade den här av mig i skolbiblioteket häromdagen. Redan dagen efter lämnade han tillbaka den:
- Du bad ju mig berätta om jag gillade den?
(det hade jag nämligen, jag hade inte hunnit läsa den själv än men sneglat ett par gånger åt den där den stod i hyllan för läskiga böcker)
- Ja, gjorde du det?
- JA. Den var jättebra. Verkligen! Du måste också läsa den!
- Ja, det ska jag nog. Vad var det som var så bra med den?
- Jooo... den var spännande. Och rolig. Och... eh... spännande. Och bra! Och spännande och rolig på samma gång. Lovar du att du läser den?

Klart jag gjorde, efter denna vältaliga bokrecension. (killen kom dessutom tillbaka redan dagen efter och kollade om "jag hade läst den än?") Och jag gillade den också. Väldigt mycket, faktiskt! Och, OK, den var rolig (att sätta fast blodiga ben och armar som trillat av med hjälp av synål, tråd och kardborrband??) Men mest läskig. Dock fick jag säkert inte rysningar av samma saker som killen i femman fick. Nej, det läskiga för mig var hur synd det är om Lilla Hon, hur ensam hon är, hur elaka de andra barnen är mot henne, hur ingen av de vuxna ser henne, hur inte ens bokens författare låter henne få ett eget namn...? Och så slutet. Nä, jag vill inte spoila, men: Va? Näää....?!

Nå. Det roligaste Lilla Hon vet är att hoppa runt bland färggranna kuddar och samtidigt äta bokstavskex och vissla. Då känner hon sig helt trygg. Det finns annars så mycket hon är rädd för. Alltså skulle hon så väldigt, väldigt gärna vilja vara i skolans kuddrum och hoppa bland kuddarna där. Men det får hon inte för de andra barnen. Istället roar de sig själva med att skrämma upp Lilla Hon med spökhistorier: om lärarinnan som hängde sig på vinden, om flickan som sprang inne på syslöjden, snubblade och fick en sax i hjärtat, om andra på skolan som dött häftiga och spektakulära dödar och som förstås alla går igen och spökar. Det är ju så roligt att skrämma upp Lilla Hon! Sedan skrattar alla barnen åt henne så de håller på att kissa på sig. En dag när de har tråkigt kommer de bästa grejen: de säger åt Lilla Hon att hon kan få komma in i kuddrummet en liten stund, om hon bara vågar gå upp på skolans vind först. Vinden, där den där hängda lärarinnan alltså spökar. Lilla Hon är så rädd, så rädd... men att få komma in i kuddrummet åtminstone en liten stund? Hon vill ju så gärna få komma in där, och äntligen få känna sig trygg.

Hon vågar gå upp på vinden. Varpå de andra barnen låser in henne. Och glömmer bort henne.


Titel: Den förskräckliga historien om Lilla Hon
Författare: Lena Ollmark
Illustrationer: Per Gustavsson
Utg år: 2017
Förlag: Lilla Piratförlaget
Köp den till exempel här eller här

måndag 9 oktober 2017

More Than a Mistress

Den här läste jag på kvällarna under bokmässan, och rolig Balogh-romance var verkligen perfekt då och precis vad min utmattade själ klarade av och ville ha.

Vi har en hertig (förstås) med dåligt rykte (också förstås) som står i begrepp att utkämpa en duell i Hyde Park i gryningstimmen så som det bör vara. Den som utmanat honom är en bedragen äkta man - hertigen är bedragaren. (ja... förstås. Ryktet var ju dåligt.) De går ifrån varandra de stipulerade antal stegen, vänder sig om och... en kvinna skriker "stopp!". Hertigen skjuter i luften, bedragne äkte mannen skjuter hertigen i benet och alla blir arga. Så här ska det inte gå till. Vem skrek? Vem blandade sig i gentlemannagrejer?

Jane Ingleby var det, på väg till jobbet i en hattaffär. Hon tyckte helt enkelt det var väldigt idiotiskt med duellskjutande och onödigt dödande och försökte därför avstyra det. Och nu när alla ska stå och skälla på henne för att hon skrek kommer hon dessutom att komma försent till jobbet. Och det vill hon inte, för då kan hon nog mista det. Hon är ny på jobbet, nämligen. Egentligen gömmer hon sig i London eftersom hon är efterlyst för mord.

Hej och hå.

Nu tar vi och parar ihop den där duellerande-hertigen-med-dåliga ryktet med den eftersökta mörderskan. Blir det bra? Oh, ja. Mycket bra. Jane Ingleby är nämligen väldigt, väldigt bra på att ge svar på tal, och att inte bry sig ett dyft om att hertigen (Jocelyn Dudley, Duke of Tresham) är förnäm och bra på att ge order. Hon skäller på honom - och han försöker vara högfärdig tillbaka. Det blir väldigt roliga dialoger, det blir det. Och jag njuter.

Titel: More Than a Mistress
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2000
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här


fredag 6 oktober 2017

Fahrenheit 451

Det är konstigt - jag tyckte inte om att lyssna på den här boken. Den var obehaglig och jag avskydde verkligen uppläsarens släpiga, drömmande röst (tänk er en manlig, amerikansk Luna Lovegood...?). Ändå kunde jag inte sluta lyssna på den. Den var svår att ta till sig också, eftersom en del partier mest består av intrycksexplosioner för huvudpersonen Montag och att lyssna på det som ljudbok på engelska var förvirrande. Så fast jag inte ens gillade det hela var jag dessutom tvungen att backa en hel del partier och lyssna på dem igen för att ha någon hum om vad som hände och varför.

Så - jag gillade inte under tiden, lyssnade ändå till slut... och nu efter mer än en vecka efter avslutad lyssning kan jag inte sluta tänka på bokeländet. Det är egentligen inte så konstigt att den blivit en modern klassiker: den är välskriven, fascinerande och fortfarande aktuell trots obehagligheten.

Guy Montag är brandman. Men det var länge sen brandmän stoppade bränder. Nä, när larmet går nu åker brandmännen ut försedda med eldkastare och kerosene - och startar bränderna. Larmen handlar om böcker - böcker är förbjudna och ska brännas (och de brinner vid temperaturen 451 F tydligen). Montag har varit tillfreds med sitt liv fram till nu, att bränna saker ger en bra känsla. Men nu träffar han Clarisse, en ung kvinna som ser annorlunda på livet. Hon vill inte nöja sig med det som TV och radio matar henne med (så som Montags fru Mildred gör dygnet runt) - nej, Clarisse vill uppleva saker, leva!

Och Montag börjar fundera, och omvärdera. Rädda undan böcker från bränderna och gömma dem hemma hos sig.

Uh-oh.

Vad är obehagligt för mig, då? Jamen hela samhället! Böcker är förbjudna, TV skriker ut sina program, sin info och sin reklam dygnets alla timmar, från alla väggar. Mildred tar en överdos sömntabletter, och då kommer två män mitt i natten med någon typ av magpumpningsapparatur och suger ur henne (känns helt surrealistiskt och väldigt läskigt). Det finns en mekanisk hund knuten till varje brandstation, med ett högteknologiskt utvecklat luktsinne, åtta spindelben samt en injektionsnål som kommer ut ur nosen. Det trappas upp för krig i bakgrunden med flygande jetplan och mycket muller, men ingen verkar bry sig det minsta om  dem. Brandchefen håller en längre förklaring för Montag (när han sjukskrivit sig från jobbet pga livsångest, typ) om hur böckerna försvann från civilisationen och hur det var lika bra eftersom de var så oroande. Bränna böcker är bra - då behöver vi inte diskutera saker, vara rädda för saker. Ingen behöver bli kränkt, ingen behöver bli arg. Ingen upprördhet, bara lycka för alla. Bränn böckerna, bränn dem!

Det är mer, massor mer. Och jag kan inte sluta tänka på den. Min son (18) hade läst den i skolan i våras, och vi började prata om den häromkvällen, vilket var väldigt skönt. Det här är en bok man behöver prata med någon om när den är läst. Fast ibland önskar jag att jag hade låtit bli. Att läsa den, alltså. Den upprörde mig. (Bränn boken! Bränn den!)

Titel: Fahrenheit 451
Författare: Ray Bradbury
Ljudbok - uppläsning: Stephen Hoye
Utg år: original 1953
Köp den till exempel här eller här, ljudboken jag lyssnade på hittar du här


torsdag 5 oktober 2017

Gudarna vaknar

Elliot har svårt att hänga med i skolan - inte så konstigt när han inte får sova som han ska på nätterna, och aldrig har tid att göra läxor eller läsa inför prov. Men aldrig att han kan berätta för sina lärare eller rektorn "Kalla-mig-Graham" hur han har det därhemma! Då skulle han inte få bo kvar där eller hos mamma, eftersom ingen tolvåring egentligen ska få ha det som Elliot har det. Han får vara mamma åt sin mamma, gården de bor på håller på att rasa ihop pga vanskötsel och pengar finns inte. Men mamma är den enda Elliot har, så han måste skydda henne och försöka klara skolan ändå.

Det här låter som en svart historia om ett barn som har det jobbigt - och visst. Det är det ju. Egentligen. Men... i Elliots liv landar helt plötsligt Jungfrun. Alltså, Jungfrun som i Jungfrun, stjärnbilden. Odödlig och envis och egentligen kommen till jorden helt olovandes. Hon är bara anförtrodd att ha hand om zodiakens kontorsmaterial, men har snott åt sig uppdraget att ge en liten flaska ambrosia till en av gudarnas fångar som har suttit inlåst under Stonehenge i mer än tusen år. Jungfrun träffar först Elliot, som hänger med henne, och tillsammans bara råkar de släppa ut den där fången från sitt fängelse. Varpå världen givetvis hotas av evig död och förstörelse. Attans, vad göra nu?

Ta hjälp av de grekiska gudarna, förstås! De har mestadels dragit sig tillbaka (det är zodiaken som sköter lagstiftning och allt praktiskt numera) men de går att hitta utan större problem. Zeus ägnar mest sina dagar åt att bli kär, gifta sig och skilja sig, ibland nästan före det att han gifter sig. Och så spelar han golf och äter god mat och har ett finfint pensionärsliv. Men han hjälper gärna till. Så även hans döttrar Athena (flerfaldig professor på Cambridge) och Afrodite (driver ngn slags datingförmedling) och många andra.

Det är fart och fläkt och väldigt roligt att läsa, det här. De grekiska gudarna och andra mytologiska väsen är väl anpassade till det moderna livet och använder sig gärna av all möjlig teknologi. Till exempel är Hermes helt hjälplös utan sin "I-god" som han annars ständigt sliter upp för att både ta selfies med i alla möjliga och omöjliga situationer men även kollar upp saker på. Men allt från den grekiska guda-geografin finns också med - ett av transportmedlen är fortfarande att åka med Karons båt på Styx som tydligen rinner under vår egen värld fast vi inte vet om det. Det påminner en hel del om Harry Potters trollkarlar och häxor i en ovetande mugglarvärld, fast på grekiska. Och förstås påminner det också om Riordans Percy Jackson-böcker, fast med en egen mycket mer brittisk touch, och en annan slags humor som jag nog uppskattar mer.

Överdrivet, fullspäckat, roligt, actionfyllt... ändå med Elliot i centrum. Elliot som bara är tolv och vill ha sin vanliga mamma tillbaka.

Titel: Gudarna vaknar
Serie: Kaosstenarna 1
Författare: Maz Evans
Originaltitel: Who let the gods out?
Översättning: Helena Stedman
Utg år: 2017
Förlag: Rabén & Sjögren
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-14 år