onsdag 13 december 2017

Caraval

Den här har legat på min amazon-önskelista ett tag sedan jag läste om den och tyckte den kändes som en intressant kombo av magi + Ready Player One och Nattens cirkus. I slutet på månaden kommer den ut på svenska så när jag fick hem ett förhandsex (försett med magiskt strössel...)(ja, faktiskt) var det ju definitivt dags för läsning.

I sju år har Scarlett skickat brev direkt till direktören för Caraval och frågat om han och hans fantastiska skådespelare inte kan tänka sig att komma till Trisda där Scarlett och hennes syster Tella bor. De får nämligen inte lämna ön, men om Caraval kom till dem skulle det bli "bästaste födelsedagen" för Tella. Ja, vi får läsa breven, men nej, får ingen vidare förklaring till vad "Caraval" är för något.

Till sist får Scarlett svar. Hon får både biljetter och en inbjudan att komma direkt till Caravaldirektörens egen ö för att delta i spelet (som det alltså är?). Fast... det borde vara helt kört eftersom hon ska gifta sig om några dagar, och inte kan sumpa sitt eget bröllop. Bröllopet är nämligen hennes enda chans att komma bort från ön Trisda och, framför allt, bort från sin far som är både guvernör och vidrig hustyrann.

Ändå är hon snart på väg till Caraval, tillsammans med systern Tella och sjömannen som hjälper dem att ta sig dit. Sjömannen heter Julian försvinner definitivt inte ur handlingen när han lämpat av systrarna vid den där ön. Nej, eftersom Tella inte hinner sätta sin fot på ön innan hon försvinner följer Julian med Scarlett för att hjälpa henne att hitta både sin syster och in i spelet.

Vad är Caraval? Jag begriper mig inte riktigt på det, och det stjälper boken lite för mig. Caraval är en illusion. Det är en hel stad. Det är ett spel, där vinnaren får "en önskning". Det är också skådespelare, tävlande, åskådare... ibland verkar de synas, de där åskådarna, ibland tror jag de åser det hela från sidan. Fast jag vet inte. Och det som händer i spelet/tävlingen/staden verkar ibland vara på riktigt, ibland som i en dröm. Väldigt mycket får jag känslan av en slags modern Alice i Underlandet, med händelser och miljöer som märkligt hoppar in i varandra så som drömmar gör. Men även om det är fascinerande miljöer som beskrivs och märkliga ting som sker, så ser jag inte syftet med det hela. Vad går tävlingen ut på? Hur funkar alltihop? De tävlande ska leta upp ledtrådar, men de Scarlett kommer på känns så slumpmässiga så jag får en högst oklar bild av vart allt är på väg.

Dessutom känns tävlingen nästan som ett irritationsmoment, eftersom Scarlett hela tiden är av med den där eländiga systern som måste letas reda på... fast till sist blir syster-letandet en del av tävlingen. Eller, det ÄR tävlingen att leta efter systern. Aha - ett mål! Är jag nöjd då? Nja. Jag tappar bort mig så i den där förvirrade drömkänslan att jag inte riktigt hittar rätt i boken igen. Inte heller får jag någon känsla för människorna i den - de blir ansikten som flyter förbi, eller som återkommer i olika kombinationer och betydelser. Någon som bara skymtar förbi i handlingen återkommer senare och har blivit någon annan. Någon dör. Eller kanske, för det är inte säkert. Ingenting är riktigt säkert. Är det en dröm? Eller ett spel? Är direktören, han som kallas Legend, med? Var är systern? Är skådespelarna på riktigt? Och bröllopet då, det finns ju en greve som väntar på att hans brud ska infinna sig... vad händer med det?

Även om det händer mängder av saker hela tiden så tappar jag riktning och styrfart och vet inte var jag är på väg, fastnar i förvirrande drömkänslan och tror inte jag gillar den här boken, faktiskt.


Titel: Caraval
Författare: Stephanie Garber
Originaltitel: Caraval
Översättning: Carina Jansson
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här

måndag 11 december 2017

Ditt liv och mitt

Jag har lyssnat på när Katarina Ewerlöf läst om Märit och hennes liv. I nutid är hon på väg att fira sin tvillingbrors 70-årsdag. Jo, klart det är hennes egen 70-årsdag också, men som svägerskan Kajsa framställer det så är det Märit som måste ställa upp och vara med på sin brors firande, och under själva firandet är det han som står i centrum. Jag undrar flera gånger varför Märit åker hem till brodern, särskilt som hon verkligen inte tycker om honom alls och aldrig har gjort. Varför inte stanna kvar hos sin egen familj och det älskade barnbarnet?

Nå - det är när Märit reser till föräldrahemmet i Norrköping (där brodern bor kvar) hon utan att ha planerat det hoppar av i Lund för att gå till kyrkogården och besöka sin äldre brors grav, som är Vipeholmsgraven, en massgrav för intagna på Vipeholmsanstalten, sinnesslöanstalten som det kallades. Vi får följa henne under ett dygn i Lund, höra när hon bråkar med "Den andra" som är en röst i huvudet, en röst som tillhör hennes syster enäggstvillingen som dog vid förlossningen men som på något sätt blev kvar inne i Märits huvud. (ja, det var alltså en trillinggraviditet) "Den andra" är tvärtemot-åsikten, sanningssägaren och den som inte är tyst även om Märit är det. Samtidigt får vi i återblickar ta del av Märits tidigare liv, får reda på mer om hennes bror Lars som alltså togs in på anstalt, får reda på varför hon hoppade av läkarstudierna i Lund redan efter en termin trots att hon pluggat så hårt för att komma in där, får reda på vad som hände när hon tog studenten, får reda på hur hennes mamma och mormor dog, får reda på mängder av familjehemligheter.

Och jag vet att jag borde bli berörd, och upprörd över det som hände Lars och andra i hans situation, och intresserad av Märits möjligheter till studier, och det nya folkhemmet, och miljöerna (har ju för sjutton bott och studerat i Lund och är född i Norrköping...) och familjehemligheterna och syskonrelationerna och ... men. Nej. Jag blir inte det. På något sätt känns det som att jag har läst det här förr, och jag tycker det är ganska trist. Ibland väljer man fel bok och den är egentligen bra men man själv är inte i läge att uppskatta eller ta till sig. Jag var väl inte i relationsläsningsläge, helt enkelt.


Titel: Ditt liv och mitt
Författare: Majgull Axelsson
Ljudbok - uppläsning: Katarina Ewerlöf
Utg år: 2017
Förlag: Brombergs
Köp den till exempel här eller här

fredag 8 december 2017

No Man's Mistress

I More Than A Mistress fanns en lillebror till den högdragne hertigen, en lillebror som antog alla vad och utmaningar och aldrig kunde motstå en tävling och därför hamnade i den ena faran efter den andre. Denne bror, som heter Ferdinand, får nu en egen bok.

Nu har han spelat igen, och vunnit. Den här gången ett helt herresäte, med tillhörande marker och allt, ett Pinewood Manor som den förre ägaren (någon halvtaskig earl med flyende haka) aldrig ens besökt och inte riktigt vet var det ligger eller om det är beboeligt. Ferdinand, eller Lord Dudley, har alltid fått vad han vill ha och alltid varit mer än rik - men eftersom han bara är lillebror till en hertig har han inte haft någon egen mark. Nyfiket far han till Pinewood Manor för att kolla om det är något att ha.

Jodå. Det är fint. Det är välhållet, med ordning och reda och rensade rabatter, vackert och mysigt och så ingår där till och med en butler och en kokerska och hela konkarongen. Men... det finns ett stort men. Det finns en ung kvinna som bor där redan. Någon som förre ägaren inte kände till. En viss miss Viola Thornhill, som påstår att Pinewood Manor är hennes, tack så mycket, och kan lord Dudley vara så snäll att bege sig härifrån eftersom alltihop nog är ett misstag? Pinewood Manor har Viola fått av den nuvarande earlens pappa, eftersom denne älskade henne så mycket.

Varken Viola eller Ferdinand ger sig. Bägge är säkra på att de är ägare av Pinewood Manor. Alltså bor de där bägge två, utan någon som helst förkläde eller hyfs eller nånting. Grälar gör de hela tiden. Kysst varandra har de gjort innan Lord Dudley ens kom till Pinewood, eftersom de träffades kvällen innan i byns midsommarfirande där de ännu inte kände varandra och flirtade loss en hel del.

Nå. Vem äger Pinewood Manor? Det får vi så småningom veta. Spelar det någon roll? Ja. Kommer hårda ord uttalas? Ja. Kommer det att has sex? Ja. (lite ovanligt nog i sammanhanget är att det här är han som är oskuld och hon den erfarna) Finns det hemligheter som avslöjas? Klart det finns. Miss Viola Thornhill har en hel del med sig i bagaget. Blir allt bra till slut? Klart det blir. Det är ju romance.

Åh, jag har saknat det här romance-som-suger-in-en-i-handlingen-direkt ett tag, och det var fint att vara på Pinewood Manor (och i London) med Ferdinand och Viola och höra dem gnabbas med varandra.


Titel: No Man's Mistress
Serie: The Mistress Trilogy #2
Författare: Mary Balogh
Utg år: 2002
Förlag: Dell
Köp den till exempel här eller här

onsdag 6 december 2017

A Skinful of Shadows

Frances Hardinges nya bok är något helt annat än förra årets Lögnernas träd som jag verkligen älskade. Hon låter fortfarande miljön vara i vår egen världs England, fast nu i stället på 1600-talet under det engelska inbördeskriget när kung Karl I och parlamentet inte kunde komma överens om vem som skulle bestämma över landet. Jag visste inte mycket om detta krig förut, och vet väl egentligen inte så mycket mer nu heller eftersom Hardinge bara låter det vara en fond till bokens handling. I Lögnernas träd var tidsandan och vetenskapliga upptäckter viktiga förutsättningar för bokens handling, men här hade det faktiskt kunnat vara vilket krig som helst i vilket land som helst.

Makepeace har en märklig egenhet: hon kan låta sig själv bli besatt av spöken. Hennes mamma brukar tvinga henne att övernatta på kyrkogården för att tränas i att stänga spöken ute från sin själ och sig själv - ändå kommer hon ganska omgående i boken att inte vara ensam inne i sig själv. Nädå, här kommer att vara ett gäng själar som fortsätter att vara personer inne i henne, som pratar, argumenterar och dessutom lömskt ibland tar över Makepeace och tvingar henne att göra saker hon inte vet om, eller vill. De där dialogerna som sker inne i henne är ganska kul att läsa, faktiskt.

Men - det finns fler människor som är som Makepeace. En hel släkt, faktiskt: Fellmottes, vars bas är det stora godset Grizehayes. Fast de utnyttjar besattheten på mer ondskefulla vis, har läskiga riter för sig, utövar utpressning och tvång och gillar makt. Makepeace får inte reda på att hon är en Fellmotte förrän hennes mamma dör, eftersom mamman fram tills dess med alla medel försökt skydda Makepeace från Fellmottes och deras krav.

Nu kommer Makepeace trots allt till Grizehayes, och upptäcker snart att hon inte kan komma därifrån, någonsin. Hon har redan hunnit bli besatt av ett spöke, men får absolut inte låta Fellmottes veta det. Men hon är inte ensam - hon lär känna sin halvbror, James. Han är som hon, kan också härbärgera spöken och är också fången på Grizehayes.

Och så blir det alltså äventyr av, med elaka och/eller snälla människor, krig, flykt och besatthet av diverse mer eller mindre onda andar.

Hade jag läst den här boken innan det att jag läste Lögnernas träd hade jag tyckt mycket om den som ett bra äventyr, med roliga dialoger och en rolig idé, en spännande bok på alla sätt helt enkelt. Men nu väntade jag mig att få allt det fantastiska i Lögnernas träd en gång till, vilket jag inte fick, och är alltså lite onödigt besviken. Hardinge har förresten dragit ner på sin enorma fantasifullhet i detaljer och mystiska skapelser, och sånt som attackerande ostar och viner som hyser onda planer och alla andra fascinerande detaljer som förgyllde till exempel A Face Like Glass finns inte här. Visst är det en bra sak eftersom själva storyn och karaktärerna nu får lysa lite mer - men jag kan ändå sakna det. Hardinges kreativa skapelser och myller av knäppa grejer är så roliga att läsa om.

Titel: A Skinful of Shadows
Författare: Frances Hardinge
Utg år: 2017
Förlag: Macmillan
Köp den till exempel här eller här

tisdag 5 december 2017

Kåda


För det första: framsidan är så vansinnigt snygg. Färgerna! (som kåda...) Alla grejerna! (som finns med i boken) Röran! (som DEFINITIVT finns med i boken) Ser ni kaninerna? De är låååångt fler i boken, och det är nog första gången jag fått rysningar av att läsa om kaniner. (sedan möjligen Den långa flykten fast då var det ju mer för att det fanns rent ondskefulla kaniner med där...)

Det här är berättelsen om familjen Haarder på den lilla halvön Hovedet som via näset Halsen hänger ihop med en ö utanför det danska fastlandet. Familjen Haarder går under, mer eller mindre, och vi får följa undergången redan från begynnelsen i den förra generationen Haarder. Det är så katastrofala saker som görs, så mycket elände och fel, död och sorg och vansinne, och jag som läser förstår redan från början att det här bara måste gå så fel. Grejen är att sällan har jag läst om något så vedervärdigt och hemskt och brottsligt och samtidigt känt så mycket för alla inblandade, och på något sätt förstått att de gör som de gör, fast de gör så fel. Jag tycker om dem, allihop. Men helst hade jag sluppit träffa dem i verkliga livet. Och aldrig, verkligen aldrig, skulle jag vilja hälsa på i familjen Haarders hem där på Hovedet. Jag hade förresten aldrig lyckats komma förbi fällorna.

Det här är en bok av den sorten som det inte ska berättas om alltför mycket i förväg. Den vann Glasnyckeln för årets bästa skandinaviska kriminalroman 2016, men det är inte brottet i sig som står i centrum (eller brotten), och någon polisutredning finns överhuvudtaget inte. Det är människorna som står i centrum. Jens Haarder (en gång känd som "öns vackraste man"), hans föräldrar och hans bror, Maria Haarder som blir hans fru, och så deras barn. Det är Liv Haarder som berättar (fast bara i vissa kapitel). Det är sorg som går över i galenskap på alla vis. Och det är det absolut glimrande, fantastiska språket som tar mig med storm redan från bokens första stycke. Åh, vad jag älskar den här sortens avskalade finurlighet som beskriver så mycket utan att använda mer än precis de ord och krumbukter som behövs. För att visa något citerar jag bokens inledande stycke, som säger så oändligt mycket mer än vad som faktiskt ryms på de här få raderna:
"Det var mörkt i det vita rummet när far dödade farmor. Jag var där. Carl var också där, men honom upptäckte de aldrig. Det var julaftonsmorgon och det snöade lite, men en riktigt vit jul blev det aldrig det året.
Allt var annorlunda då. Det var innan fars saker hade börjat ta så mycket plats att vi inte längre kunde komma in i huset. Och innan mor hade blivit så stor att hon inte längre kunde ta sig ut ur sängkammaren. Men det var efter att de hade anmält att jag var död, så att jag skulle slippa börja skolan."
Det här är en av årets bästa böcker för mig. Det är en bok jag kommer att rekommendera till allt och alla. Jag börjar med er som läser det här: Läs den här boken! Läs!


Titel: Kåda
Författare: Ane Riel
Originaltitel: Harpiks
Översättning: Helena Ridelberg
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

måndag 4 december 2017

Maskarna på Carmine Street

Jag har alltså inte läst mycket av Håkan Nesser, men Levande och döda i Winsford gav mersmak. Nu gav jag mig på den här, som ljudbok uppläst av författaren själv.

Först uppläsningen: Nesser har en trevlig röst, trevlig på det där sövande mys-sättet man försjunker in i och blir dåsig av. Men... jag lyssnar på ljudbok i bilen till och från jobbet - och då är en sövande Nesser-röst direkt jobbig. Som jag har fått gnida mig i ögonen och slå mig själv på kinderna för att inte köra bil, ljudbok, Nesser och mig själv i diket eller över på fel vägbana...

Erik och Winnie kommer för att bo i en lägenhet på Carmine Street, Manhattan. Han skriver på en bok, hon målar tavlor. De klarar sig bra på de pengar Eriks tidigare böcker ger, men deras liv är inte bra. För sjutton månader sedan försvann nämligen deras dotter Sara, bortförd av en främmande man i grön bil utanför deras hem i Saaren.

Efter det har deras liv varit ett enda stort tomrum, en väntan på ett svar, ett sökande, och tystnad. De pratar inte längre med varandra om sånt som är viktigt. Winnie är övertygad om att Sarah fortfarande lever, Erik har gett upp hoppet men väntar ändå på något slags besked eller avslut. Nu börjar Winnie bära sig lite underligt åt - Erik ser henne på platser hon sedan förnekar att hon varit på, och så småningom erkänner hon att hon nu vet att Sarah lever, men att Erik måste ge sig till tåls någon vecka till innan han kan få veta hur och varför.

Omväxlande med Manhattan-dagarna får vi höra om Erik och Winnie fram tills nu - hur de träffades, tidigare liv och vad "maskarna" är för några. Och så blir det ett mysterium som ska lösas, det där med Sarah. Men även om här faktiskt kommer en privatdetektiv och blandar sig i det hela så är det inte deckargrejen som är det viktiga. Det är huvudpersonerna, deras relation och liv, miljön runtomkring, förtvivlan och olika sätt att ta itu med den. Och så också personerna runt om Erik och Winnie, alla livsöden man skymtar.

Jag tyckte mycket om Maskarna på Carmine Street. Det är på något sätt att vila i en stämning, det är ett liv bortom det jag själv har, en friare men ändå tommare vardag. Och så en stor sorg. Och även om inte själva Sarah-mysteriet är det viktigaste så tycker jag om att läsa om det, om letandet, om hoppet.


Titel: Maskarna på Carmine Street
Författare: Håkan Nesser
Ljudbok - uppläsning: Håkan Nesser
Utg år: 2009
Förlag: Albert Bonniers förlag
Köp den till exempel här eller här

onsdag 29 november 2017

Stormdancer

Jag är fortsatt fascinerad av australiensiske författaren Jay Kristoff, och har nu backat till hans debutverk: Stormdancer, första boken i trilogin The Lotus War. Det är fascinerande att läsa om dess tillblivelse i Jay Kristoffs rika bloggarkiv (som du hittar här) - vad jag förstår var han väldigt nöjd med att ha hittat sin alldeles egna nisch: japansk steampunk. Dock lämnade han den efter den här trilogin och gav sig över till lönnmördar-medeltids-nånting-nånting-renässans-italien i Nevernight Chronicle, och till sci-fi i samarbetet med Amy Kaufman i Illuminae files. Vad ska han hitta på mer? Jag kommer definitivt följa honom med spänning!

Japansk steampunk, alltså?? Jodå. Här finns samurajer, som lever enligt bushido way, här finns en (förfärlig) shogun, här finns geishor, te-ceremonier, monster från japansk mytologi, vapen som katana... fast alltihop med mekanik, maskiner och en väldig massa avgaser. Allt drivs med chi, som utvinns ur lotusblommor som när de odlas förgiftar marken. Nu är nästan all mark död pga de där lotusblommorna, luften är så smutsig och giftig pga avgaserna så att människorna måste bära andningsmasker, och luften är helt röd pga nedsmutsad. Shoguns elitsoldater heter Iron Samurai och har maskinintegrerade rustningar och (håll i er nu...) chainsaw daikatanas. Det är helt galet men samtidigt otroligt fascinerande alltihop.

I detta får vi lära känna främst Yukiko, vars far är typ hovjägare åt shogun, även om de flesta djur är utrotade numera pga förgiftade marken och luften. Nu har shogun fått en drömvision där han sett att en varelse från de gamla legenderna finns på riktigt: en griffin. Eller Thunder Tiger. Den har lite olika benämningar, men är alltså både örn och tiger, och kan flyga, och är jättetuff, och nu VILL VILL VILL shogun ha en egen sån där att rida på. Han skickar ut sin mästerjägare, som antingen måste komma tillbaka med en rejäl flygande åsktiger eller dö.

Nå. Kolla framsidan. Där flyger den. Och där är Yukiko, med katana och häftiga tatueringar (fast i boken har hon mest en tanto, alltså en dolk). Och gissa vem som kommer att bonda med åsktigern (som finns), rida på den, bli osams med shogun, träffa massor av människor och försöka få ordning på det förgiftade, förstörda landet? Jodå, allas vår tuffa Yukiko.

Jag gillar väldigt många saker i den här boken. Fantasin, världsbygget, alla detaljer (jag har inte ens tagit upp the Lotus Guild och dess medlemmar eller rustningar än, men.... wow), varelserna... Buruu (åsktiger-griffin) inte minst. Jag älskar dialogerna mellan Buruu och Yukiko (de pratar via telepati, Buruu alltid i versaler av någon anledning, kanske för att han är åskans son).
Dock märks det att det är Kristoffs debut - han fördjupar sig ännu lite för mycket i detaljer och långa beskrivningar av fantastiska ting i sitt världsbygge, och det finns en del stillastående partier i boken som drar ner tempot. Men på det stora hela är det här alltså en bra och annorlunda fantasy, och en intressant inledning på en trilogi som jag garanterat kommer att läsa vidare i. (och hej! alla tre böckerna är färdigskrivna! jag kan läsa allt färdigt direkt! lycka!)


Titel: Stormdancer
Serie: The Lotus War #1
Författare: Jay Kristoff
Utg år: 2013
Förlag: St. Martin's Press
Köp den till exempel här eller här