fredag 28 april 2017

Trojanerna

Den här boken överväldigade mig faktiskt, eftersom jag inte hade några som helst förväntningar på den. Efter att ha läst en positiv recension hos BTJ blev jag nyfiken och lånade hem boken, där den blev liggande i en ganska stor hög böcker och fick vänta på att rätt läshumör skulle infinna sig. Det verkade det inte göra, så faktiskt hade jag greppat boken för att lämna tillbaka den - skulle bara läsa typ två-tre första sidorna ur den först för att se hur den verkade.

Och jag fastnade. Rejält. Det här är en bok som suger in en direkt, smock, och sedan inte släpper taget pga spännande hela tiden. Jag är helt imponerad, och väldigt sugen på att läsa mer av Lova Lovén.

Det är en apokalyps, men inte någon annanstans utan här. Och det är just det där att författaren lyckas få mig att känna att den är just här, i det som är min värld, som gör den här boken så bra. Ja, det är helt övernaturligt och läskigt och nej, jag tror inte på trojaner (fast jag har aldrig gillat nattfjärilar) - men om världen går under så kommer det nog banne mig att vara så här det känns i början? Författaren låter nämligen ofattbar massdöd och skräck landa i miljöer jag själv kan se framför mig. Inte bara se - det är i Malmö! De tre huvudpersonerna (tre kvinnor: en präst, en larmoperatör på SOS (som får det helt hysteriskt på jobbet förresten) och en kommunikatör på Malmö stad) rör sig på gator jag vet hur de ser ut, går in i hus jag har varit i... och låter katastrofen inträffa på ställen jag vet hur de ser ut och funkar. Gah!

Och sen det här? När apokalypsen är i full gång? Då drar liksom inte stora militärkatastrofapparaten igång med helikoptrar, hepp-hepp-soldater, hets och massiv nyhetsrapportering. Nej, då blir det i stället problem i lokaltrafiken och förseningar med tåg och flyg, människor som sjukskriver sig (när deras anhöriga försvunnit), ett samhälle som går sönder i små bitar och med samma start som en februaridag när inget funkar pga snöstorm eller så.

(Eller när en lastbil kör in i folk på Drottninggatan.)

Det är detta som drar in mig. Igenkänningen parad med det helt okända och otäcka, katastrofen i mina miljöer. Att författaren kan skriva om kommunikationsarbete är klart eftersom det är det hon själv jobbar med - men hon skriver precis lika självklart om arbetet på SOS, prästvardag och upprättande av krisgrupper, och det känns äkta och riktigt och inte som hos andra redovisad research. Bra!!

Och så är välskrivet, med bra språk och spänst... och så där himla infernaliskt spännande. Läs!

Ett bra citat måste jag ha, ett citat talande för boken (och ja, apokalypsen är alltså över hela världen och inte bara i Malmö, även om det mest är där bokens personer rör sig):
Säga vad man vill, men USA kan sina katastrofer. I jämförelse med den amerikanska är den svenska nyhetsrapporteringen blygsamt vinklad. Den är fortfarande lite ursäktande, på nivån att den pedagogiskt förklarar varje avvikelse i den normala vardagen, och en överväldigande majoritet som håller sig på respektfullt avstånd. Om USA sugs ner i helvetet i en vrålande apokalyptisk kakofoni, så promenerar Sverige ner i helvetet i maklig takt och vill absolut inte vara till besvär men det var ju väldigt vad mycket folk som dör helt plötsligt, det är ju inte riktigt normalt... FBI, CIA och amerikansk militär har gått all in på sin kontinent och för en gångs skull verkar de skita i vad som händer i resten av världen.
(Trojanerna s. 123)

Titel: Trojanerna
Författare: Lova Lovén
Utg år: 2016
Förlag: Swedish Zombie
Köp den till exempel här eller här

torsdag 27 april 2017

Northanger Abbey

Nästa vecka är det dags för vår lilla (vi är tre) Jane Austen-bokcirkel att träffas. Vi ska ha afternoon tea inklusive scones, kakor och små sandwiches, vi ska se film och vi ska den här gången prata om Northanger Abbey. (filmen är förstås en Northanger Abbey-filmatisering men det är ännu oklart vilken av dem det blir)

Ja, vi har det hur mysigt som helst på våra Austenträffar!

Nå. Northanger Abbey, då? Jag gillar den, och tänker att den kan vara den mest lättillgängliga av Austens böcker (inte för att jag tycker de andra är svåra på något sätt, men mer komplexa kanske?). Dock är det inte min favorit.

Det är två halvor på boken - i första halvan får vi följa med Catherine Morland till Bath och uppleva societetslivet där i Brunnshuset, i Övre och Nedre Societeshuset, på affärsgatan och i parken, och den här gången njuter jag av hur Austen får det där att kännas mer som att "så här var det nog på riktigt". Det är ju nämligen samma miljö som många av mina älskade Mary Balogh-böcker utspelar sig i, men där Balogh bara tänker sig hur det var och Austen faktiskt var där på riktigt (och säkert har ju Balogh läst Austen...). Första gången Catherine följer med på bal i Övre Societshuset är det bara väldigt trångt, och hon och mrs Allen känner ingen de kan sitta med och ingen är det som vill dansa med Catherine heller. Det är inte gloriöst alls utan mest en besvikelse, och känns väldigt äkta och upplevt.

I andra halvan på boken får Catherine följa med syskonen Henry och Eleanor Tilney till deras hem Northanger Abbey, och hon är helt uppfylld av det här med att få bo på ett urgammalt kloster fyllt av hemligheter. Men... det är ju renoverat? Och modernt? Och ingen spindelväv...? Och den lilla rullen med dokument hon hittar i ett mystiskt skåp är inte ett kvarglömt manuskript utan... trista tvättnotor? Men visst måste general Tilney vara en man som gömmer en svart hemlighet åtminstone?

Kärlekshistorien mellan Catherine och Henry är rätt platt och får väl egentligen inte särskilt mycket utrymme, så det är inte alls för den jag läser - nej, det bästa för mig i den här boken är när Catherines fantasier möter den väldigt verkliga verkligheten. Och jepp, jag kan relatera...!


Titel: Northanger Abbey
Författare: Jane Austen
Originaltitel: Northanger Abbey
Översättning: Rose-Marie Nielsen
Utg år: originalet 1817, den här utgåvan 2016
Förlag: Bonnier Pocket/Albert Bonniers klassiker

onsdag 26 april 2017

Sidan 9 ¾

Känner ni till bilderboken Jag vill ha min hatt av Jon Klassen? Den är rätt annorlunda och låter barnen få tänka rätt mycket själva om vad det är som händer. Jag har precis testat att läsa den högt på en sagostund för ungefär fyrtio 3-4-åringar - har aldrig läst den högt på en sagostund förut och var rätt nyfiken på hur barnen skulle reagera eller om de alls skulle reagera.

Det gjorde de.

Storyn är (och, hehe, här är risk för spoilers...) att björnen är av med sin lilla röda hatt och går och frågar alla djuren i skogen om de har sett den. Ett av djuren är kaninen, som på bilden tydligt och klart bär en illröd liten trekantig hatt men i texten säger att den "inte sett någon hatt någonstans" och aldrig skulle stjäla en hatt. (Barnen ba "jamen KANINEN HAR JU HATTEN PÅ SIG!") Björnen ser dock inte hatten och går vidare till de andra djuren och frågar. Så småningom kommer han i efterhand på att han ju faktiskt såg den där hatten, och lubbar iväg för konfrontation. Ett bilduppslag har ingen text, bara kanin (med röd hatt) och björn som stirrar på varandra. Nästa sida visar björnen, iförd röd hatt, och med texten "Jag älskar min hatt." Av kaninen syns inte ett spår.

När bävern sedan frågar björnen om denne "sett en kanin i hatt?" svarar björnen, ungefär som kaninen gjorde förut, att han inte sett någon kanin någonstans, och att han "skulle aldrig äta en kanin".

Och ja, så är boken slut. Bild på björn med röd hatt. Ingen kanin.

Och nu började barnaspekulationerna. Har björnen ÄTIT kaninen? Har björnen SATT SIG PÅ kaninen? Har kaninen stuckit iväg? Var är kaninen? Vad hände...??? "Det kan ni själva bestämma" tyckte jag. "Mellan bilden på kaninen och björnen som tittar på varandra och björnen som sitter med sin hatt har det hänt något, och nu får ni använda er fantasi".

Vad gjorde de? Jo, de bestämde att det saknades sidor. Det skulle finnas ett uppslag till i boken. Sidorna hade klistrats ihop! De skulle gå att ta isär! Och sagostunden fick ett kortare anarkistiskt inslag när något barn klättrade upp i famnen på mig för att handgripligen försöka pilla isär de där sidorna i boken som så uppenbarligen gömde sagans kärna.

Boksamtal på bilderboksnivå - jag älskar't! Och barn? Ni kommer att stöta på många, många böcker där ni själva får tänka vidare, fylla på, fylla ut, vara medskapare, använda er fantasi... det är en väldigt bra sorts böcker!


tisdag 25 april 2017

Min nypåfyllda ljudbokshylla

Min bokhylla på Storytel börjar alltmer likna min riktiga bokhylla därhemma, dvs med böcker i rader framför rader och bokhögar (i olika sugenhets- och prioriteringsgrader) upptravade framför de andra bokraderna. Varje gång jag kollar upp någon bok eller någon författare på Storytel råkar jag alltid ladda ner två eller tre böcker som jag hittar på vägen, och min digitala bokhylla börjar nu bli så lång att jag nog inte hinner lyssna på allt jag tänkt mig på mina pendlingsresor fram och tillbaka från jobbet innan pensionen inträder.

Nå. Igår skulle jag leta efter några böcker till vår bokcirkel, och råkade lägga till de här till bokhyllan:

Ulrikas bok av Maria Gustavsdotter
Jag har tänkt läsa den här trilogin ungefär hur länge som helst, och är överhuvudtaget nyfiken på Maria Gustavsdotter som jag ännu inte läst något av. Nu ska det (snart) bli av.

... och ja, jag passade även på att klicka hem Den gyllene hårnålen av samma författare.


Blybröllop av Sara Paborn
Om bibliotekarien Irene som sent omsider ledsnar på sin triste man kabeldragaren Horst och ska göra sig av med honom. You had me at "bibliotekarie".


Belle av Lesley Pearse
Detta är en författare vars tjocka böcker pryder stora delar av alla biblioteks P-hyllor på skönlitteraturavdelningen. Det är Belle, det är Hope, det är Adèle och det är det ena kvinnonamnet efter det andra, och jag kände mig länge trött på dem alla efter att tillsammans med någon låntagare försöka reda ut om det var någon särskild ordning de skulle läsas. Men... jag har hört en hel del gott om den här författarens böcker, och den senaste verkar har fått bra kritik så jag börjar undra om feel-goodläsaren i mig kanske har gått miste om x antal böcker hon hade gillat? Måste alltså testa. Råkade samtidigt klicka hem även Belles löfte och så just den där senaste: Utan ett spår (fast bara som e-bok).

Svart stjärna av Joakim & Jesper Ersgård, säsong 2
Jo, jag fastnade ju stenhårt i säsong 1 av Svart stjärna? Och den slutade i en jobbig cliffhanger, så klart jag nu måste lyssna vidare på säsong 2!


Hitchhiker's Guide to the Galaxy av Douglas Adams
Jo, jag har läst den här tidigare, hela serien faktiskt. Men det här är i en uppläsning av Stephen Fry, och var tvungen att klicka hem pga love Stephen Fry's röst.


Just nu har jag sedan ganska länge lyssnat på femte boken om Harry Potter, men efter snart 28 lyssnade timmar börjar jag närma mig slutet och ska ha lite avbrott i Hogwartslivet med något annat. Är svårt sugen på Blybröllop så det blir nog den.

Nuvarande hemvist.

måndag 24 april 2017

A Darker Shade of Magic

Som jag älskar den här idén med de fyra parallella världarna och de fyra olika London: röda London med magi (därifrån kommer Kell), vita London där magin är maktmedel, svarta London man har stängt ute pga magin blev skogstokig, och så grå London som är "vårt" riktiga London, utan någon egentlig magi (och därifrån kommer Lila)(och nej, inte Lila som i färgen lila utan som i förkortning av Delilah). Bara bilden av de där fyra är så fin - och det är de som är på framsidan.

Men det som ger boken och alltihop liv är Kell. Han är magiker, och kan förflytta sig mellan de olika världarna (utom till svarta London). Och han utnyttjar det, genom att smuggla prylar mellan de olika världarna. Det som till exempel är en bagatell i röda London kan inbringa stora pengar till rätt köpare i grå London. Och det som sätter igång storyn är när Kell råkar få med sig en sten från vita London till först röda, sedan grå London. En sten fullsmockad med magi. Magi från svarta London, en sten som inte borde kunna finnas. Och vad gör då Kell med denna sten? Jo - han blir bestulen på den.

Under läsningen störde jag mig rätt mycket på att det gång på gång uppstod fullständigt omöjliga situationer och dödsfaror för Kell och Lila - men att de hela tiden fick hjälp och räddning i sista sekunden. Det blir liksom inte riktigt lika spännande att läsa när Überfarlig Omöjlig Situation nummer 23 uppstår och Kell och/eller Lila håller på att dö eller möjligen redan har dött, när de 22 föregående situationerna också var lika omöjliga och farliga... man blir liksom lite avtrubbad?

Det som gör att jag gillar boken väldigt mycket är alltså inte storyn, utan personerna som (tillsammans med världsbygget) lyfter den här boken till något alldeles extra: Kell och Lila, och dynamiken och dialogerna mellan dem. Rhy, Kells bortskämde prinspolare. Holland, som också kan resa mellan världarna, men som är väldigt obehaglig. Astrid och Athos, barägaren Barron, och så galne kung Georg III...  Nu, när jag läst färdigt boken så känner jag att jag är långtifrån klar med Kell och Lila och måste läsa mer om vad de har för sig - även om A Darker Shade of Magic rundar av och knyter ihop allt rätt snyggt så finns det så mycket kvar som kan hända i alla de där parallella världarna.


Titel: A Darker Shade of Magic
Serie: Shades of Magic #1
Författare: V.E. Schwab
Utg år: 2015
Förlag: Titan Books
Köp den till exempel här eller här

fredag 21 april 2017

Dödens märken

Klart jag var tvungen att följa med Veronica Roth när hon tyckte att vi skulle åka ut i rymden, till en galaxy far far away? Absolut! I den här galaxen finns det ett diffust och mycket svårförståeligt flöde, som drar fram genom rymden och ibland ses, ungefär som norrsken. När det är blått är det starkt. Vad som styr flödet är oklart, om det är ett naturligt fenomen eller om det är ett något/någon som styr. Eftersom flödet påverkar alla människor i galaxen - det ger dem nämligen varsin flödesgåva, unik för varje person - så är den grunden för religioner, traditioner och politik.

I denna galax finns ett antal planeter som är beboeliga, och som styrs av en Rådsförsamling som vi ännu inte får så mycket att göra med. I stället får vi lära känna två folk som bor på samma planet: Thuvhe i norr och Shotet i söder. De gillar inte varandra och har diverse sanna eller mindre sanna historier och uppfattningar om hur hemska det andra folket är.

Berättelsens kärna är hur Akos från Thuvhe tillfångatas av Shotet, och hos dem lär känna ledarens syster, Cyra. Vartannat kapitel berättas i jag-form av Cyra, vartannat i tredjepersonsperspektiv är Akos. Cyras flödesgåva är att få andra människor att känna smärta (hon slipper inte undan smärtan själv utan har ständigt ont) - Akos vill jag inte beskriva närmare för då spoilar jag för mycket, men grejen är att han kan vara med Cyra utan att dö.

Det hela är mycket mer komplicerat än det jag har nuddat vid i min beskrivning, och det kan vara svårt att komma in i boken - men jag gillar faktiskt Roths världsbygge och tanken om flödet och alltihop. Jag gillar också spänningen mellan Cyra och Akos och deras dialoger. På det hela taget tycker jag boken är helt OK - men den överväldigar mig inte utan blir på sina håll rätt långtråkig trots att det finns många actionscener.

(ja, jag måste kommentera det där stormandet kring boken som tydligen har försiggått på exempelvis Goodreads, som jag inte har följt men visste om innan jag läste boken: jag fattar inte hur det kan läsas in rasism i detta? Rädsla för människor som inte är som en själv - ja. (och det är ju dessutom bra skrivet och en av de sakerna jag gillar mest med boken!) Rasism från författarens sida? Nej. Bägge folkslagen utmärks ju av hur olika människorna ser ut trots att de hör till samma "folk"? Vita, bruna, rödhåriga och blonda hos bägge folken... och jag undrar om de som bråkar ens har läst boken själva? Cyras bror? ("blek") Teka och Zosita Surukta - blonda med blå ögon, Yma Zetsyvis, så blond att håret är nästan vitt, medan andra shoteter är mörkare. Hos thuvhe finns det rödhåriga, svarthåriga, mörka och ljusa personer. Nä, jag begriper inte diskussionen.)


Titel: Dödens märken
Författare: Veronica Roth
Originaltitel: Carve the Mark
Översättning: Katarina Falk
Utg år: 2017
Förlag: Modernista
Köp den till exempel här eller här

onsdag 19 april 2017

Farlig mark

Tamaya och Marshall går på en privatskola (i staden "Heath Cliff", hehe...) och brukar ha sällskap till och från skolan. Väl i skolan är det en regel (Marshalls) att de inte ska låtsas om att de är kompisar - för tänk om någon skulle få för sig att de skulle vara ihop? Tamaya går bara i femman och Marshall i sjuan, och han har tillräckligt mycket problem med sitt sociala liv utan att behöva bli ihopparad med en småunge, tack så mycket.

Det som gör att jag gillar den här boken väldigt mycket är nog just Tamaya och Marshall själva, deras funderingar och problem som det ovan, eller till exempel det här med att Tamaya är en ordentlig person som gör sina läxor och inte bryter några regler. När hon var yngre var det något fint och bra - men nu när hon går in i tonåren är det plötsligt töntigt och konstigt att vara en regelföljare?

Nå. Den som ställer till det för Marshall är nye killen Chad som vill vara tuffare än tuffast och ganska snart utsett Marshall till sitt mobbingoffer. Denne Chad har nu retat upp sig mer än vanligt och hotar Marshall med stryk på vägen hem. Därför bestämmer Marshall att han och Tamaya ska ta vägen genom skogen istället för att som vanligt ta den mycket längre vägen runt om. Det är absolut förbjudet att gå genom skogen, det är därför de aldrig gör det annars.
Men Chad är inte den som ger sig. Han följer efter dem och hinner upp dem, och ger sig på Marshall - men får ge sig när Tamaya trycker upp lera i ansiktet på honom. Jättekonstig lera som ligger där i en pöl med gulaktigt skum ovanpå. När Tamaya kommer hem känns hennes hand, den som tog i leran, konstig och pirrig och den är röd. Och Chad? Han kommer inte till skolan dagen därpå.

Varvat med berättelsen om Tamaya och Marshall får vi läsa utdrag och vittnesmål från förhör med ansvariga på Sun Ray Farm, ett forskningslaboratorium i närheten av Heath Cliff, och om de små "ergonymer" eller "ergisar" som de fått fram i säker laboratoriemiljö. Dessutom inleds varje kapitel med en illustration av ett slags provglas med först en prick på, sedan två prickar, sedan fyra, sedan... väääldigt många prickar. Förhörsprotokollen och illustrationerna får läsaren att fatta vad som händer i den där skogen och vad det kan vara i leran. Jag gillar greppet - men tycker att det som avslöjas i protokollen görs det lite för tidigt, så att själva berättelsen kanske tappar en del överraskningsmoment. Fast i det stora hela gillar jag som sagt den här boken väldigt mycket - den är spännande, och oroande, och med intressanta karaktärer.


Titel: Farlig mark
Författare: Louis Sachar
Originaltitel: Fuzzy Mud
Översättning: Klara Lindell
Utg år: 2017
Förlag: B. Wahlströms
Köp den till exempel här eller här
För vem? ca 10-15 år